Grundlagstesten den 6 Juni 1859. Vi fortsätta i dag redogörelsen för de vid denna fest hållna tal. 5 Hr statsrådet Gripenstedt, som besteg tribunen näst efter professor Svedelius, föreslog skålen för 1809. års riksdag och dess män med följande tal: ? Debdna ärade församling här nyss haft nöjet höra ett lysande föredrag, ,deruti med snillets och känslans förenade kraft i lifliga drag tecknats bilden af den grundlag, hvärs minnesfest vi fira i dag. Att i ett ögonblick, när sålunda hvarje hjerta ännu slår varmt af bifallvoch hunförelse; ånyo söka tillvinna sig någon uppmärksamhet, är ett vanskligt företag. Pe känner det y5l; och jag är dessutom i denna tund allt för mycket medveten om min oförmåga att värdigt kunna uppfylla den plats, som för tillfället blifvit mig anförtrodd. Men jag hoppas dock, att äfven den skål, jag fått det smickrande uppdraget att föreslå, skall genom sitt eget inneboende intresse befinnas förtjent af edert deltagande, och att fram ställningens brister skola öfverskylas af ämnets fösierländska betydelse. . l För hvar och en, som åt dessa angelägenheter egnat någon sorgfälligare pröfning (och framför. allt för dem som Du haft tillfälle höra en så sakrik utveckling i detta hänseende), bör det, efter mitt omdöme, vara klart, att 1809 års författning — oaktadt alla sina brister, hvilka hvarken kunna eller böra förnekas — likväl i sig innehåller grundbestämmelserna till ett sant konstitutionelt statsskick, och att den lagbundna frihet, som derigenom hos oss åter infördes och befästades, är af en omätlig vigt för vårt lands lycka och utveckling. Men det är i menskliga förhållanden ofta så, att man knappast märker, än mindre till sitt fulla värde uppskattar, äfven: de yppersta gåfvor och förmåner, så:snart sinnet, genom -vanan af deras åtnjutande, i dessa hänseenden förlorat sin känslighet. Eller hvem värderar väl såsom shans borde allt det goda vi stundligen åtnjuta? Den luft vi andas, den natur som omger och fröjdar oss, de känslor och förbindelser, hvilka utgöra vår sällhet, den civilisation och den sambällsordning,i hvars hägn vi lefva — allt detta och mycket mera af samma slag: månne det aktas efter sitt värde? Och skulle icke, måhända med något skäl, detsamma kunna sägas i fråga om vår statsförfattning? — och likväl är det denna författning, som, i en stund af yttre och inre upplösning, återupprättade vårt sönderfallande fäderneslard; som ännu betryggar dess frihet, dess lycka och dess framtid och som derföre också, med alla sina ofullkomligheter (och -hvad är fullkomligt här på jorden!) bör utgöra ett af de dyrbaraste föremålen för vår tacksamhet, kärlek och omvårdnad. Men om någonsin ett samband är oupplösligt, så är det sambandet mellan en sak och dess utsprung. Tanken på 1809 årsigrundlag är derföre också oskiljaktigt förbunden med tanken på 1809 års riksdag. — 1809 års riksdag! — Evigt minnesvärda tidpunkt i vår historia! Den står som en gränssten mellan skiljda tidehvarf; som en Janusbild, med sitt dubbelanlete, skådande både mot det förflutna och det kommande, Åt ena sidan, med cypressen kring sin timing, vänder den en dyster blick tillbaka på en tid af lidanden och förluster, på en tafla full Afsorser, blod och tårar; men åt den andra framvisar len också ett ansigte, lifvadt af kärlek till frihet och fosterland, der man återfinner de välkända dragen af svenskt mannamod, af hopp och förtröstan och den tillförsigt, som endast friheten skänker. Det är för svenska hjertan smärtsamt att framkalla minnet af dessa bekymrens dagar, men för att rätt kunna bedöma Handlingarna från denna tidpunkt, är det nödvändigt att äfven taga i betraktande den allmänna ställningen vid densamma. Hurudan var den? — Här möter oss den sorgliga anblicken af ett samhälle, rubbädt i små grundvalar. ? F sina yttre förhållanden var detta land så godt som till spillo gifvet; på. alla sidor angripet af roflystna och öfvermäktiga fiender; det gamla kära, trogna, i så många århundraden och i så mycken ära, med oss förenade systerlandet redan lösryckf från vårt. bjerta;en del af-sjelfva fosterjorde versvämmad af fiender; ingen bundsföryandt uppehöll den dignande. kämpen; och när vi oss med bön om hjelp, eller åtminstone bemcd!; till tidehvarfvets stora skiljedomare, blefvo vit bänvisade till inkräktarens ädelmod. I våra inre förhållanden var upplösningen om möjligt ännu större. Det första vilkoret för borgerlig lycka och borgerlig ordning, nemligen att lagligt och stadgadt samhällsskick, saknades.