Domenico Scarlatti, som i sin förtjusning ut ropade: Detta måtte antingen vara sachsaren) eller ock denonde sjelf. Händels biografer synas i allmänhet hafva gjort nog mycket väsen af det häftiga och uppbrusande i hans lynne, hvari de, ensidig och inskränkt nog, velat finna en viss naturlig brutalitet. Visserligen var han icke att leka med för af smicker bortskämda och egenkära artister, och barsk var han då han 1 sina armar fattade den genstörtiga sångerskan Cuzzoni, som vägrade att sjunga arian Falsa imagine ur hans opera Otho, hotande att kasta henne ut genom fönstret, om hön fortföre i sin vägran, hvilken radikala kur likväl hade önskad påföljd, samt då han, enligt Matthesons berättelse, ryckte instrumentet ifrån den berörde violinisten Corelli, när denne spelade ouvertuten tillb Händels kantat Il-Triomfo del tempo, och sjelf spelade sin musik som han:ville hafva den utförd — men om: man: betraktar dessa häftiga utbrott af ett -upprördt sinne i sammanhang med intrycket, på en så kraftfull natur som Händels, af att se sina ider missförstådda eller srent af trotsade, så torde omdömet deröfver utfalla mildare soch öfverilningarne åtminstone anses förlåtliga. Deremot är det lika naturligt; att Händel skulle vara medveten om sin öfverlägsenhet, som att icke kan skulle sky att öppet uttala sin öfvertygelse, hvarigenom han utan tvifvel förskaffade sig sina flesta motståndare och fiender, oaktadt hans domslut voro lika skilda ifrån det kalla förutfattade fronderiets hån som från den hycklade blygsamhet, hvarunder den ofta i sjelfva verket inbilska medelmåttan döljer sitt högmod. Ett stöd för dessa åsigter lemnar ibland andra berättelsen om den täflan, som, genom Händels fienders bearbetningar, föreskrefs af kungliga operans styrelse, nemligen, att Buononcini, Ariosti och Händel skulle skrifva hvar sin akt till en opera. Händels snille segrade i denna täflingskamp, men hans. stolthet fann sig sårad att sättas i jembredd med honom vida under-lägsna kompositörer. Eget är att de som anföra detta och dylika fakta icke synas komma till andra slutsatser än de, hvilka gjorde sig ällande då Händels motparti: hade ordet. änge trakasserad af den genom publikens gunst högmodig blifne sångaren Senesino, ville Händel slutligen icke mera hafva med denne att göra, utan reste till Italien för att söka andra sångare. Der hörde han Farinelli och Carestini, och föredrog den senare, men denne gjorde ingen lycka i London, dit Farinelli strax derefter anlände, engagerad af Händels --motparti, och hade en afgjord framgång. Uttröttad och oroad af många motgångar samt sjuk både till kropp och sinne begaf sig den store kompositören till baden i Aachen, som inom kort tid utöfvade ett så välförande inflytande på den sjuke, att han snart kunde återvända; till. London med tillfredsställande helsa och pånyttfödd energi. Fyra år derefter, eller 1740, fattade Händel det beslut; att endast skrifva oratorier eller kyrkomusik. Han hade då redan skrifvit oratorierna: Deborar, Esther,, Israel i Egypten, samt, enligt någras ugpgift, sin berömda Athalie och Saul jemte: ett par andra. Följande året, eller 1741, uppfördes Messias för första gången på Coventgarden, der den icke, att börja med, väckte ett så varmt bifall, som den vann i Dublin samma år, der den gafs till förmån för fångarne, och hvilket bifall har varit i ständigt stigande under de mera än 100 år, som detta oratorium intagit första rumniet vid de i kolossal skala anordnade musikaliska festivals i London, och flera andra af Englands största städer: Såsom ett märkvärdigt bevis på Händels utomordentliga själskraft må nämnas, att han vid -57 års ålder komponerade denna storartade och omfattande skapelse inom den korta tidrymden af endast 21 dagar. På det orginalmanuskript, som befinnes i drottningens af England ego, är nemligen af Händels egen hand skrifvet Angefangen den 22 Augusti 1741 (börjadt den 22:Augusti 1741) samt: fine delloratorio. -G. F. Händel. September 12, 1741, Aufgefähret den 14 dieses. Således slutadt den 12 September och tvenne dagar derefter uppfördt, hvilket bevisar att komPositören jemväl under tiden varit sysselsatt med att nummer efter nummer, älltefter som han komponerade, inöfva detsamma. Meåssias -gafs i lördags såsom det väl nu öfverallt sker efter den af Mozarts på baron van. Swietens begäran verkställda omarbetningen eller kanske rättare förstärkta instrumenteringen af oratoriet, då Mozart i öfrigt endast uteslutit några få arier och förvandlat några andra till recitativer. Om Mozarts sätt att afbörda sig detta ingalunda lätta uppdrag yttrar sig en författare: Jag kan ej omtala med hvilket intresse och nyfikenhet jag ransakat de tusen och en medel, som arranören utgrundat för att återföra Händel till det moderna instrumentationssystemet, utan att borttaga eller försvaga något drag af hans majestätiska och stränga fysionomi, utan att vanställa honom genom något smink, lånadt från en annan musikens ålder, en annan skola, eller någon annan musikers individualitet. Mozarts stora triumf vid detta tillfälle består deri, att han aldrig tillåtit Mozart att säga en enda sak, som icke härstammat ur Händels hufvud, och likväl var de begge mästarnes snille, ehuru i flera hänseenden beslägtadt, så olika i många andra. Den djupa kontrapunktiska lärdom och det mästerskap i den fugerade stilen, som Händel utvecklat i detta oratorium, hafva utan tvifvel blifvit för ofta prisade att här behöfv: ytterligare omnämnas; men vid åbörandet dera: fattas man ovilkorligen af beundran för de mäktiga snille, hvilket, liksom elden genom lödgar och upplöser metallen, ingjutit s, fetvande anda i den komplicerade konst formen, och derur framäalstrat de mos: helgjutna, och i sin storartade enkelhet så Rköna tonbilder. Men om man tror att Händel här är endast hög och storartad, så misstager man sig mycket, han är äfven ljuf och MIG nnghoosn! an Tämnne. otränov toll 2