dighet söker ådagalägga att Europas regentslägter fått sig af sjelfva naturen förlänadt ett högre mått af intensivt lif och rförmåga än andra dödliga. Det vore intressant att erfara, huruvida man i professor Boströms ännu outgifna propadevtik har att vänta sig någon på naturvetenskapliga grunder bygd undersökning öfver denna vigtiga fråga. Men om den oinskränkta monarkiens idea! för närvarande måst lemnas åsido, tills konuhgar och folk hunnit blifva fullt idealiska, så bar förf., till ersättning för denna förlust, at: bjuda oss på ett verkligt förkroppsligadt ideal, som befinner sig midt ibland oss utan att vi haft den ringaste aning om det höga föremålets rena idealitet och denna vördnadsvärde urbild är — vår fyrdelade ståndsrepresentation, Härom yttrar sig nemligen förf. uti 195 S på följande sätt: Det enda sätt, hvarpå folket i staten kan förnuftsgiltigt representeras, är att dess representant är den gemensamma (generella) viljan hos (de fyra) representanterne för de väsentliga folkstånden (sS 84— 39); d. v. s. den enda rätta felkrepresentationsformen är den hososs i Sverge utbildade fyrståndsrepresentationen, nemligen sådan den var, innan bruksidkarne (oriktigt) infördes i borgareståndet, och ännu mer innan detsamma skedde med städernas husegare såsom blott sådana. Detta följer med nödvändighet af folkets och representerandets allmänna begrepp, hvilka begge blifvit angifna och utredda i det föregående, såvidt det kunnat ske i blotta grundlinierne till vetenskapen. Väl har man understundom sett filosofer. göra sig stört besvär att uppställa systemer. hvilkas hela bygnad gått ut på att framställa det bestående såsom någonting idealiskt, ati låta samhällslifvets missförhållanden och oformligheter eller institutioner, som lefvat ut sin tid och hvilka stå såsom oformliga spöken och gengångare från det förflutna, framstå såsom någonting normalt och rationelt, men aldrig ha vi funnit så lysande prof på denna filosofiens ömkliga förnedring, som uti hr Boströms statslära och särskilt i hans förtjusning öfver vår vidunderliga representation, sådan den var innan några småreformer i dess sammansätining på senaste tiden vidtogos. Karakteristiken öfver de fyra stånden är så märkelig i sitt slag, att vi ej kunna neka oss nöjet att här införa densamma i dess helhet. Hvad hvartdera ståndet särskilt beträffar, så böra först och främst medlemmarne af landtmannaståndet icke inbilla sig, att de uteslutande ega de delar af landet, hvilka de innehafva och kalla för sina; ty utom att landet ursprungligen är allas gemensamma tillhörighet, så eger ej eller någon enda medborgare exklusivt allt det han vanligen kallar sin egendom, utan deruti ega staten och presteståndet och kommunen hvardera sin andel, och äfven familjen delar den med honom, i händelse han är en väsentlig medlem af en sådan. Derföre bör ock landtmannaståndet ej fordra för sina medlemmar någon rättighet att efter godtfinnande få behandla sina egendomar, och ännu mindre bör det klaga öfver odrägliga bördor, som trycka åkerbruket, och ideligen påyrka att dessa skola aflyftas. En sådan klagan har i sjelfva verket ej någon annan mening, än att det är ledsamt att vara fattig eller att icke ega mer än man eger, och yrkandet på bördornas aflyftning innebär ingenting amat, än att man gerna vill komma åt andras egendom för intet, hvilket vill säga med andra ord att det är ett oförskämdt tiggeri. Dessutom bör ståndet betänka, att man icke får kalla utgifvandet af andras egendom för en börda, att skatteaflyftningen gagnar endast de närvarande egarne och deras arfvingar, att kommande köpare deremot få betala egendomarne så mycket dyrare, att ståndet i det hela således icke har någon fördel af hela operationen, att fasta direkta skatter äro förmånligare för de fattiga än rörliga indirekta, att de mindre bemedlade genom dem lättare kunna åtkomma jordegendom och blifva besuttna 0. s. Vv. j Om stadsmannaståndet gäller, att det i allmänhet är det svagaste inom representationen, i synnerhet om statens läge och andra förhållanden mindre gynna den borgliga industrien och handeln; ty inom de trenne öfriga är landtmannaintresset merendels öfvervägande, och äfven hos de högsta medlemmarne af embetsmannaståndet kan det finnas, hvarigenom det till och med kan vara mäktigt inom sjelfva regeringen. Är nu detta ock verkligen förhållandet i någon stat, så bör Ståndet der icke onödigt trakassera regeringen, utan det bör hålla sig till sjelfva monarken personligen, och af honom allvarligt fordra det understöd, af hvilket det då kan vara i behof, och hvilket det är hans ovilkorliga pligt att förunna det. Annars kan det hända, att ständet vid slutet af n mångårig tred, under hvilken i synnerhet det bordt upphjelpas, icke är synnerligt mera försigkommet, än vid dess början, hvilket med tiden måste slå omatill allas gemensamma skada, ehuru de genom sin kortsynthet möjligtvis icke märka det genast. För öfrigt bör ståndet äfven arbet på att befria sig ifrån alla oborgliga uppblandningar, i hvilka det väl kan hafva vedersakare, men icke några befrämjare af sitt ändamål; ty aktar det för rof att genom sådana vinna bidrag till sina representanters aflöning, så bör det besinna, att ett sådant tänkesätt icke är aktningsvärdt, och följaktligen åtminstone icke ett bidrag till ståndets anseende. Af bruksidkarne särskildt kan det ej hafva någon nytta, utan blott skada; och skola dessa nödvändigt finnas i representationen, så må de inflyttas i adelsståndet, der de oadliga intressena redan äro blandade, ty der blifva de så temligen oskadliga. Det andliga ståndets särskilda åliggande inom representationen är att äfven der verka för sitt eget vigtiga ändamål — för den högre bildningens och det andliga lifvets utveckling i staten, följaktligen ock-att der göra gällande sin rätt till alla de medel, som för detta ändamåls uppnående äro nödvändiga. Det bör således oeftergifligen fordra af representationen, såväl som af regeringen, att de läroverk för den uppväxande ungdomen, hvilka det oundgängligen behöfver för den högre bildningens förverkligande, och hvilka det hufvudsakligen har inrättat med sina egna medel, icke må förstöras eller förderfvas och förlamas i sin verksamhet genom att ändamålsvidrigt sammanblandas med sådana, som egentligen åsyfta den lägre och industriella bildningen, och som derföre böra inrättas och bekostas af de materiella stånden sjelfva. Det bör vidare ock kraftigt afvisa alla försök att beröfva ståndet de nödiga materiella medel, af hvilka det för tillfället är i besittning, i synnerhet när dessa redan äro för mycket kringskurna; och om någon jemkning behöfves i fördelningen emellan medlemmarne, så bör det se till, att, denna sker endast efter ståndets egen ompröfning och icke för något annat ändamål än dess eget. :Derjemte bör det arbeta på den högsta möjliga förminskning af tjensterna inom sig, och följaktligen på de mindre församlingarnes sammanslående till större ( 146), emedan detta icke blott gör de redan befintliga medlen mera tillräckliga, utan äfven förminskar antalet af ståndets mindre dugliga medlemmar, hvilket bidrager att förhöja dess aktning och anseende i samhället. Ändtligen bö det ock lära de öfriga stånden, att dess egna medlemmar icke aflönas af dem eller deras medlemmar, utan endast af ståndet sjelft med dess egna medel, ehuru deitaför en ytlig betraktelse kan synas anworlunda, då ståndet i allmänhet har sina medel in ende i den egendom, hvilken intiehafvarne vanliLa