alltid eller åtminstone vanligen inledas. Detta förklarar den saknad af egentlig bevisning, som möter oss i denna skrift, och åt densamma gifver en mera dogmatiserande än filosoferande form. Bland de satser, som här sålunda uppställas till den studerande ungdomens ledning vilja vi anföra några af de märkligaste, och som tydligast angifva författarens åsigt af staten och dess verkande krafter. Så förklaras pag. 2, att den positiva lagen i den empiriskt verkliga staten är ingenting annat än lagstiftarens (den regerande monarkens). ofentiliga vilja, sådan den finnes uttryckt i statens lagböcker och sådan den gör sig gällande genom honom sjelf och hans underordnade organer.. Här inskärpes alltså icke blott att lagen, hvilken man hittills ansett vara ett uttryck af rätt och historisk sed, ej är annat än lagstiftarens vilja, utan ock att denna vilja icke får uttalas af folket eller af dess representanter utan åf en enda. Ikapitlet om, monarkens organer får man lära, att bland dessa monarkens ministrar, emotsvarande inom familjen husfaderns inspektorer., hvarken böra kallas statsministrar eller statsråd, och ännu mindre monarkens rådgifvare, emedan de i sjelfva verket ej äro det (om ej tillfälligt), och :emedan benämningen innebär ett beskymfande af monarken samt följaktligen bör vara förbjuden. Ingen husfader vill hafva sina tjenare titulerade för sina rådgifvare. En af grundprinciperna i den konstitution, hvars femtionde årsdag nu snart är inne, kastas sålunda helt enkelt öfverända enligt denna patriarkaliska eller snarare gårdsrättliga uppfattning af regeringsrätten. En ytterligare utveckling af detta husbondebegrepp och dess öfverflyttning på statens förhållanden finner man i 80 och 81 S. Statsmedlemmarfne äro antingen publika, offentliga, verkande : omedelbart för rätten, eller privata, enskilda, verkande omedelbart för sedligheten. Den högsta bland de förra är monarken; och under honom stå alla de öfriga offentliga pers mnligheterna, hvilkas högsta (personliga) enhet är det publika ståndet såsom blott sådant eller embetsoch tjenstemannakåren. Den högsta åter ibland de senare är folket i staten eller det privata ståndet såsom blott sådant, hvilket icke blott innehåller alla de andra privata personligheterna uti sig, utan äfven har dem alla till sina förnuftiga organer under sig. De högsta persenligheterna i staten äro följäktligen monarken och folket, och dessa äro fullkomligt jemlika med hvarandra, såvida den förre betraktas eller handlar. blott såsom ett enskildt förniftigt väsende eller en mensklig personlighet. Men när han betraktas och handlar såsom tillika statens förvaltare eller dess representant, suverän och majestät, är ban såvida den högre, att äfven folket då är hans undersåte, ehuru det såsom sådant står högre än embetsoch tjenstemannaståndet. Rättsförhållandet emellan dessa trenneär nemligen i det hela detsamma som inom familjen rättsförhållandet emellan husfadern, husmodern och den fria, fullmyndiga tjenaren, hvarföre ock det senare förhållandet kan begagnas till att upplysa det förra.s j; Längre fram upplyser författaren, efter att ba uppräknat de allmänna medborgerliga rättigheterna 95, och anmärkt, att dessa måste äfven tillkomma folket såsom ock varande en moralisk personlighet — att uti bestämda emiriska stater sådana omständigheter likväl anna förefinnas, att sjelfva grundrättigheten eller folkets fullmyndighet icke kan blifva verklig, emedan vilkoret derföre ännu icke har inträdt; och det är klart att folket då icke: heller kan sjelf aktuellt besitta och utöfva sina rättigheter, utan måste låta dem utöfvas af regeringen, hvilken i sådant fall är attbetrakta såsom dess förmyndare. De omständigheter — fortfar författaren i 97 .5 — som medföra en sådan verkan, kunna vara: Brist på erforderlig allmännare mensklig och politisk bildning; brist på enhet i språk och intressen i följd af statens oriktiga uppkomst och utbildning : brist på de förutsättningar eller elementer, som erfordras för åstadkommandet af en förnuftig representation; fordrandet af ett representationssätt, som är förnuftsstridigt och följaktligen äfven ändamålsvidrigt; ådagalagd oförmåga att erforderligt begagna fullmyndigheten, när den har varit vunnen och medgifven. I allmänhet måste folket i staten förblifva omyndigt af ungefär samma orsaker som den enskilde statsmedlemmen. Man finner häraf lätt, huru den fjerde af de här uppräknade punkterna innebär en tydlig och helsosam varning till representationsreformens vänner, äfvensom huru den femte skulle kunna — ifall inga andra hinder mötte, blifva ett brukbart motiv attien hastig vändning återtaga den oktrojerade, medgifna fullmyndigheten. Huru den i nyare stater så allmänt och nödvändigt förekommande parlamentariska oppositionen af författaren betraktas, ådagalägges i 160 S, der det heter: Af det här angifna förhållandet emellan monarken och representationen eller folkförsamlingen i den konstitutionella monarkien följer, att ingen så kallad opposition emellan dessa personligheter är rättsligen möjlig. De stå såsom sjelfständiga rersonligheter emot hvarandra med särskilda verksamhetssfärer och ändamål; och om endera då icke går in på den andras propositioner, så kan detta ej rimligen få namn af någon opposition. Endast om folkförsamlingen hade någon rätt att i positiv mening bestämma och leda regeringen, d. v. s. endast om den hade någon andel eller delaktighet i statens styrelse, kunde ett sådant ord få någon betydelse och användning. A:t åter enskilda medlemmar af representationen kunna offentligen utsäga, att de äro i opposition med regeringen eller, såsom det heter, tillhöra oppositionen, det är en skam ej blott för dem sjelfve, utan äfven för representationen och folket i det hela Uti oppositioner inom sjelfva folkförsaralingen och mellan dess medlemmar finner författaren deremot ingenting ondt (161 8) samt ådagalägger fördelarne deraf; deribland likväl förbigående den nytta, som regeringen sjelf obestridligen kan draga af dylika oppositioner. Till den konstitutionelle monarkens rättigheter och pligter hör för öfrigt, enligt förevarande staislära, i främsta rummet att bevaka sina monarkiska rättigheter emot foikförsamlingen, att icke tillåta der att titulera sig för den ena statsmakten eller att kalla sig den lagstiftande församlingen 0: s. v., 172, vidare att icke tillåta ministrarne att göra sig några föreställningar, allraminst några a k. kraftiga (enligt den svenska grundlagen) m. m., s 173. Vi bekänna oss uppriktigt hafva sällan, om någonsin, anträftat cn statsåsigt, så snörrätt stridande. icke allenast emot hvad svenska folket i såväl sin historiskt-politiska utveckling som ock ; den författning, det senast gifvit sig.