med att rikta språket med sådana ord, hvilk verkligen tillhöra den primitiva norskan i all mänhet, icke blott en eller annan rent sepa ratistisk dialekt, såframt det dessutom verk ligen ligger i språkets lynne en benägen het, icke en konstlad, utan sann, att an taga till exempel de hårdare ändelsevokaler na, skall det norska. skriftspråket visserli gen äfven sålunda efterhand komma att un ergå en sådan förändring, som i första. ögon blicketskall synas förbausende, måhända a; den äldre skolan till och med stämplas son ett mesopotamiskt otyg; men norskan skal derigenom på en gång erhålla den ganske vigtiga betydelsen af ett mellanspråk mellar svenska och danska, sådant det reaan såsorc talspråk i en och annans mun verkligen är. Typen för detsamma skall då blifva detta äkta ny-gammal-norska ord, vi nyligen hörde af en norrman alldeles naift och oaffekteradt uttaladt: sö-sjuk,. Vi skrifva här alldeles icke, det någon måhända skulle förmena, en satiramp; vi tvärtom finna det för sambandet mellan de tre skandinaviska folkens språk förträffligt, såframt det en gång verkligen kan gå an, att skrifva norskan så, som det af måhända de flesta sinsemellan redan talas, att midt emellan danska och svenska, egande en mängd egendomliga ord, desamma: eller i hög grad närbeslägtade med vårt språks egande tillika den för svenskan karakteristiska a-klangen och det hårda k i stället för det mjuka danska g, men å andra sidan behållande af danskan tillräckligt, för att fortfarande igenkännas som dess di-syster. Prof på ett sådant verkligt mellanspråk, af gammalt existerande som talspråk i Norges bygder, förekomma rikligen i Moes samling af folkvisor, och för den af oss, som icke desto mera är bevandrad i den norska litteraturen och språket, är det lätt att citera sådana, hvilka skola befinnas förvånande. Vi taga exempelvis endast följand: vers af den bekanta visan: Og kjöre Vatn og kjöre Ved: Og ingen Klokkar så vil ja ha, som står i kjerka och gapar; men jag vil ha mig en Presteman, som gjer mig Smöre på kaka, De röde Rosor och de Öine blå, de vakkre Guttez holder jag utå; heldst når jag får, den ja vil ha, så er det More til at leva! På danska, det pvhistoriska norska skriftspråket, skulle detta heta: Och ingen Klokker så vil jag haj, som står i Kirke 0g gaber, men jag vil ha mig en Prestemand, som gjer mig Smör på Kage, c. c. Åter för att förvandla det till svenska, benöfves föga annat, än att göra nägra få förindringar 1 rättskrifningen. Kan nu detslags orska, som i denna onekligen fullt äkta norka folkvisa brukas, upphöjas till värdighet af kriftspråk, vi kunna icke annat se, än att detj rore ett nytt föreningsband mellan dansk och ;vensk, och den norska litteraturen hade då ler sig anvisad rollen af ett ärofullt medlerkap, förenadt med all önsklig egen sjelftändighet. Sturzen-Becker.