101,8 OM acb du intje vilde ha meg, 4 är kom du ätts og-hjertslig ba meg; å hej, å hej! å hildrande deg, ko ille ha du narra meg! Dehna torr-rolighet, blandad med icke obetydligt malis och äfven, det måste medgifvas, en god portion grofkornighet, är företrädesvis det utmärkande dräget i :is så kallade Stevenes Att:göra Stevn, (stevjast,), en lemning af förfädernas bekanta improviseringskonst, är ännu i dag en mycket öfig lek, särdeles i de sydvestliga norska fjellbygderna. Den består i en täflingssång, som öppnas af en, som är lagets (bStimets) Stever, förmedelst en utmaningstirad, ofta hållen i en skäligen grotesk ton, t. ex. följande: Stevjast med meg, kan deg lite nytte, men eg skal låne deg Krok og Lykke, og eg ska låne deg Lykke og Krok, 0g hegt så Kjeften din vel ihop! eller denna andra tirad af en flicka, som börjar: Og herer Gjenter, som have Mots (mod), dej. drikke duse og slå i Borde, vg tör du stevjast, så kome fort, meg slengje Steve tvert över Bord! En annan besvarar detta ned en liknande strof, och så går det vidare antingen mellan de två, som börjat, eller hela laget rundt. Denna vexelsång består väl egentligen icke af annat, än gamla visstumpar, som hvar och en förut har i minnet, men konsten är att låta dessa -passa någorlunda ihop med det näst förutgående, och för den, som dessutom Har aldrig så litet talang för att improvisera vissa för tillfället lämpliga små förändringar eller tillägg, är här riklig anledning att visa sig på styfva linan. Det har icke varit vår afsigt att särskilt uppehålla oss vid dessa folkvisors fysiologi och vi vilja nöja oss med de korta anvisningar, hvilka i sådant afseende blifvit ofvan lemnade. Deremot hafva vi att framställa några observationer i hvad angår deras rent språkliga fysionomi. Vi hafvå redan i början af denna artikel berört det strätvande, som i den sista tiden fått en förnyad fart, att i Norge bilda ett nytt eller åtminstone från det hittills brukliga skriftspråket väsentligen skiljaktigt mål,. Som man erinrar sig, gjorde Wergeland i sin tid icke så få eller obetydliga ansprång härtill, förmedelst upptagande i sin diktion af en mängd exklusift norska ord. Alltmer och mer har den skatt, Norge obestridligen eger af ord och uttryck, hvilka icke äro danska, lemnat ifrån sig äfven till skriftspråket ett och annat, ehuru obemärkt och visserligen långt ifrån systematiskt, med :vanans makt alltifrån den tid, då, enligt ett norskt älsklingsuttryck, Löven temmedes til Puddelhund, hittills dock har haft den betydelse och det inflytande, att det norska skriftspråket äfven med sina innovationer och sina egenheter hållits af de flesta författare så temligen hvad från dansk ståndpunkt kunde kallas klassiskt. Men på en gång synes der hafva uppstått en formlig storm emot just detta klassiska eller, som det i Norge sjelf kallas, det historiska norska språket. Det har redan bildat sig en hel skola, räknande inom sig flera af Norges talangfullaste yngre författare, hvilka antingen i teorien förfäkta den gamla norskans rätt att blifva erkänd som skriftspråk, eller i praxis arbeta för detta mål. Till denna skolan hör hr J. Moe sjelf, Björnstjerne :Björnsen, Eiler Sundt, Ivar Aasen (hvilken med mesta vetenskapliga grundlighet behandlar saken och dels i Nyhedsbladet,, dels i det af Overretsprocurator Vinje på ett dialektspråk utgifna veckobladet Dölen, filologiskt bearbetar den och med mycken konpv ed arbetar framåt i den stora pånyttfödelsens arbete, samt bland annat ar utgifvit en i norsk dialekt omskrifven Frithiofssaga), Sommer, m. fl. Som alltid, der riktningen till något nytt en gång är gifven, saknas det icke öfverdrifter i denna kamp för bondemålens rättigheter, och en ung student Prahl har således i slutet at förlidet år från Bergen utgifvit en broschyr i hordålandskt bygdemål, med titel Ny Hungervekje, af den ultranorska lingvistiska beskaffenhet, att man i sjelfva Norge torde allmänneligen ha svårt att förstå den, och om hvars radikala antidanskhet man tillräckligt kan dömma af den betecknande egenhet, att de många ordförklaringar, som i skriften förekomma, äro gjorda på — tyska. Drag, som detta sista, tillhöra den mera komiska sidan af saken, och saken saknar inalunda en sådan. Den himmelsstormande äftighet, hvarmed några norrmän uppträdt emot det hittills följda skriftspråket, är, redan den, onekligen af en viss comica vis, såsom om det verkligen gällde ett nationellt vara eller icke vara och som om man, opartiskt betraktadt, icke kunde vara lika god norsk medborgare och patriot, utan att precist skrifva sbruk i stället för brug. Äflandet att utan ridare kritik eller åtskilnad upptaga i språket äfven de mest barbariska dialektsord, der anIra fullt ut lika goda ord af det historiska språket finnas förut, faller likaledesi detslags 5fverdrift, der allvaret lätteligen slår öfver i en kategori, om hvilken det är svårt satiram hon scribere, men detta allt å sido, innehåller lock denna språkrörelse enligt vår förmening något cu och något, som skall hafva en framtid. Medan öfverdrifterna snart nog måte vika för mera abesindige, mäns protester och mouvementet efterhand blifva inskränkt nom sina tillbörliga gränser, skall mycket af vad det äldre norska språket bevarataf egenlomligt, sundt, friskt och karakteristiskt, hafva rädt fram ur fjällarnes och skogarnes undansömda vrår och oått in i språket för att der Br M BEN me Ft HÖ CM br Fr pr Fy VI HN or