re genom luften än gossarne åter voro på benen och fördjupade i vägning och mätning — ja, den började redan då de på flera stegs afstånd kände lukten af hans cigarr. Likvisst var bokhållaren, herr Patersen, en god och ytterst rättvis menniska, en fyrtiärig ungkarl, som stod i särdeles godt förhållande till husets närvarande hufvudman och i ett icke mindre godt till husets tillkommande chef, då denne var tillstädes. Men någon annan i huset erfor en synnerlig benägenhet att sympatisera med gossarnes åsigter. Det var Emilia, som kände sig litet gcnerad af att hvarje middag niga för den allvarsamme mannen, hvilken alltid satt så stilla, lugn och högtidlig som om han varit bjuden på middag i ett främmande hus. Hon försökte stundom att tina upp lans telhet genom ett småleende, då hon arigt bjöd honom någon karott. Men hon insåg snart att hennes småleenden aldrig varit ve bokstafligen taladt, bortkastade; de hade tan fråga icke ens blifvit bemärkta. Nå nån, tröstade sig den unga frun, ,det är ändå en paradisisk vällust att se ha ärliga is-ögon emot att se den fördolda ehicui Holts. Gud allsmäktig vare lofvad att jag aldrig mer får se den fasliga menniskun.. Hvar kan han väl vara nu? Ingen aning hviskade i Emilias öra: Nära nogb Derefter tackade hon djupt i sitt hjerta Gud för den välgerningen att Holt icke fi: se henne under denna närvärande tid. Ackp, sade hon mången gång, då hon tänkte. härpå, om så varit händelsen, skulle han ganska säkert skrämt ihjäl mig. Men med jubel kan jag ropa: Han är borta, ban r borta fö å