ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). 4 ROMAN Ar i EHILIR CARLEN. Lots-far tog ordet: Vi hade nock mer att säga, men också — det tillstår jag — var meningen den, min Tolle, att efter vår bästa förmåga söka öfvertyga dej om att du, som har ett godt och hedersamt hjerta och fulla krafter, skulle öfverge alla slags göremål, som inte förlika sej med arbete och riktig ärlighet. Både brorskamraten och jag ha fattat en stor och hjertelig välvilja för dej, Tolle! Kunde vi verka för ditt bästa så mycket som vi ha hågen till, så skulle du bli så aktad som någon, i stället för att det alltid varit tvetydighet med din ära och dina gerningar. Och tänk en sådan välgerning det vore, om mormora i himlen — Gud fröjde henne, som nu räknar Pernillas sorgetårar för det att hon ingen rsakt får med dej — i stället finge räkna hennes glädjetårar öfver den lyckan att du företoge sådant arbete som vore Gud och menniskor behagligt och som den stackars Pernilla inte behöfde gömma ögonen för, då andra qvionor frågar henne efter mans hennes göromål och förtjenster. Under detta tal, framsagdt med mild och och välsignelsebringande stämma, hade främlingsfiskaren suttit och tummat hatten fram och åter mellan fingrarna; men hur han tummade, föll någonting på brättet som han torkade bort med afviga handen. Hör nu mej också ett ord!, genmälte han med någon qväfning i rösten. Erat skriftemål; lots-far, har varit bättre-än alla skrifte) Se A. B. nils 1—247, 49 — 58, 61—81, 83—100, 102, 205 och 107-115. ;