STOCEHOLM den 16 Maj. Vi omnämnde i lördagsbladet det beslut regeringen fattat i den under så många år anhängiga frågan om ordnandet af hufvudstadens folkskoleväsende. Detta beslutär af stor betydelse, icke blott med afseende på vigten af sjelfva den sak det angår, utan ock emedan det, så vidt vi hafva oss bekant, är det första fullt bestämda kriterium på den rye ecklesiastikministerns, grefve Hamiltons, förhållande till hierarkien. Vi hafva för vår del aldrig tviflat på det fullkomligt kEordiala i detta förhållande; mensom mången alltid gerna vill inbilla sig det bästa, så hafva vi hört åtskilliga fromma persöner höppas, att blott mån ändock sluppe en prest vid ecklesiastkportföljen, så skulle denna portföljs innehafvare, huru konservativ han än för öfrigt måtte vara till sina tänkesätt, ändock ej blifva en lika ömklig slaf under hierarkien, och särskilt erkebiskopen i Upsala, som de presterliga ministrarne visat sig vara. De som hyst sådana förhoppningar förmoda vi genom ifrågavarande beslut blifvit tagna ur sin villa, och förvissade derom, attdet numera verkligen är omöjligt att till chef för undervisningsoch kyrkodepartementet få annat än det ena eller andra lydiga verktyget för biskoparnes befallningar; — lika mycket om livret utgöres af kappa och krage eller ett par epåletter. Hvad hr grefve Hamilton beträffar, så har han, just i denna fråga, gått längre än till och med någon af hans företrädare ansett nödigt; ty det. äricke obekant, att han för någon tid sedan enkom reste till Upsala för att hos sin förman, hr. erkebiskop Reuterdahl, denne inbitne fiende till folkupplysning, hemta nödiga order; och att orderna blifvit pligtskyldigast åtlydda, visar sig af det fattade regeringsbeslutet. enom de mest omsorgsfullt gjorda undersökningar utreddes för flera år sedan dels af tTevisorerna öfver fattigvårdsförvaltningen, dels af särskilta dertill utsedda komiterade, det i hög grad otillfredsställande i närvarande tillståndet af folkundervisningen i hufvudstaden. Likaledes ådagalades, att konsistorierna för gin del visat den yttersta liknöjdhet och lojhet i afseende på hela denna angelägenhet, ja att till och med skolorna, sådana e äro, icke en gång kommit till stånd, om ej de kommunala myndigheternas påminnelse tvungit konsistorium att omsider i ellofte timman ställa sig 1842 års skolstadga till efterrättelse och taga befattning dermed. 1 följd häraf uppgjordes ett förslag till ordnande af hela denna vigtiga angelägenhet, hvarigenom mera kraft och enhet derutinnan kunde vinnas. Alla stadens kommunala auktoriteter, sockenstämmorna, sockenstämmonämden; öfverståthållareembetet, omfattade detta förslag med sällspord enhällighet. Tidningspressen, oberoende af politiska meningsskiljaktigheter, förklarade sig derför. På offentliga möten, der frågan underkastades en vidlyftig diskussion, uttalade sig allmänna opinionen så tydligt derför, som gerna kan vara möjligt: Men en auktoritet. var emot saken — konsistorium. Tio prestmän, hvilka sjelfva icke gjort mer för undervisningens sak, än det hväartill de af de kommunala auktoriteterna blifvit piskade, ville icke tillåta Stockholms kommun att få förbättra sina skolor. I det omnämda : förslaget ingick äfven, att, i stället för konsistorium, en särskilt öfverstyrelse för folskolorna i Stockholm skulle tillsättas, sammansatt af inom kommunen valda ledamöter, men äfven en representant af konsistorium., Detta behagade icke. Prestväldet Var i fara och måste räddas, kosta hvad det ville. Första räddningsåtgärden bestod ien remiss af Handlingar till konsistorii utlåtande — en i sig sjelf alldeles onödig omsorg, då konsistorii ledamöter redan flerfaldiga gånger haft tillfälle att taga kännedom om och yttra sig i frågan. Andra åtgärden var det konsistoriska utlåtandet sjelf — ett arbete så uppfyldt af dels ett innehållslöst svammel, dels de oförskämdaste osanningar, att det på sin tid af alla rättänkande ansågs såsom en fullkomlig skandal. Den tredje åtgärden — en negativ åtgärd — var statsrådet Anjous ihärdiga uppskof med frågans afgörande, hvarigenom man. kundehoppas attsaken kanhända skulle kommai lömska hos dem den närmast rörde, Slut-: igen blef den fjerde och sista åtgärden det: nu ifrågavarande regeringsbeslutet; ty ehuru icke heller detta är definitivt, kan man likväl på förhand alltför lätt se huru saken kommer att afgöras. s Man har emellertid ansett det icke gå an att formligen afslå kommunens önskningar. Det skälle, efter allt som i saken förekommit, hafva varit alltför magstarkt. Man måste välja en annan utväg, genom en liten krokväg, till samma mål. Med förkastande af-det förslag, som af Stockholms alla borgerliga auktoriteter och invånare öfverhufvud gillats, har man, under ett, lindrigast sagdt, oförsvarligt åberopande — med stor vidlyftighet — af det ofvan omförmälda konsistorieHa utlåtandets osanningar, funnit för godt att nedsätta en ny komitå till uppgörande at ett. nytt förslag, NB. en komitg, der prestintresset vore säkert att göra sig gällande och hvars försläg följaktligen måste blifva af natur att kunna bifallas. Komiten skall till den ändan bestå af fyra ledamöter, af hvilka konsistorium väljer en och departementet tillsätter en. (ordföranden); och dessa tvenne kyrkans män komma följaktligen att bestämma beslutet, under det de två öfriga ledamöterna, söm för syns skull få vara med å kommunens vägnar, gerna kunna, i: fall man icke äfven