väl känd i Frankrike för den. ärorika del han tog.i expeditionen till. Krim i egenskap. af öfverbefälhafvare för dessårdinska trupperna. Liksom konseljpresidenten tillhör della Mar: mora en af Piemonts förnäma familjer. Militär-från ynglingaåren liksom hans tre bröder, af hvilka en, den så mycket saknade general Alessandro, som dog på Krim, var organisatör af de förträffliga jägare till fots. som kallas Bersaglieri, utmärkte sig della Marmora på det högsta under fälttåget i Lombardiet 1848. Befordrad till general och utnämd till krigsminister af Carl Albert unde: de svåra förhållandena mot slutet af år 1848. har. ban sedan dess utvecklat en administrationsförmåga, hvari ingen kan täfla med honom. Alltsedan 1848 har generalen nästan oafbrutet varit krigsminister, och: Piemont har honom att tacka för det nuvarande ypperliga tillståndet inom dess armeå. Han widblifver traditionen från konung Carl Albert af sträng rättvisa, obeveklig disciplin, men derjemtc den största omvårdnad om trupperna. Det österrikiska partiet, hvilket bär samma hat till bonom som förut till den ryktbare ministern Villamarina, har sökt att mot honon begagna sig: af några till besinning bragte unga brushufvudens hetsigheter eller vissa tidningsorganers deklamationer. Men krigsministern har alltid utgått från dessa angrepr och dessa polemiker starkare och mera sadel fast än förut. Tillgifven det regerande huset bland hvars omgifning hans familj under alla tider befunnit sig och som bon tjenat uti hofsysslor, konungens vän och efter hans föredöme italienare till. själ och hjerta, har general della Marmora fullkomligt införlifvat sig med grefve Cavours politik. Frimodigheten i hans karakter och åsigter har reda: för lång tid tillbaka tillvunnit honom sympati hos alla. Man vördar och älskar honom uti de särskilta nationella lägren. Knappt 50 år gammal, har generalen hopp om att ännv tillryggalägga en lång militärbana och att en dag få organisera konungariket Öfre Italiens armåer. : Den tredje ministern i rang är hr Lanza, som står i spetsen för två departementer, finansoch allmänna undervisnings-departementerna. Han har stora jordbesittningar i provinsen Casa!es, är omkring 50 år gammal och har fordom erhållit medicine doktorsgraden, ehuru han aldrig egnat sig åt någon praktik. Liberal från ungdomen, mycket hemmastadd i landets ekonomiska frågor och finansiella tillstånd samt god talare, har hr Lanza varit vice president i deputerade kammaren. Det var på denna plats som han uppsöktes af grefve Cavour, hvilken han med nit och tillgifvenhet understöder. Hr Foresta, justitieminister och kunglig senator, är en utmärkt advokat från domstolen i Nizza. Deputerad sedan 1850, var han redan medlem af dAzeglios kabinett, med samma portföljd som han ännu innehar. En f. d.: intendent vid statens jernvägar, senatorn och kommendören Bona, står alltsedan hr Paleocapas afsked i spetsen för departementet för de allmänna arbetena. Han beskrifves såsom en praktisk man, mycket skicklig i sin administrationsgren, en fördel: somman här har den klokheten att göra mycket afseende på, och hvaraf de honom andå ärendena sannerligen icke finna sig illa, Återstår slutligen den venetianske emigranten, ingeniören Paleocapa, som 1857 af nästan fullkomlig blindhet nödgades afstå från get aktiva deltagande i de allmänna arbetena, som blifvit åt honom uppdraget; han fortfar dock att vara medlem af regeringen såsom minister utan portfölj. Man har varit angelägen att fortfarande få draga vinst af hans erfarenhet, hans goda hufvud och hans grundliga kännedom om personer och förhållanden i Italien. Det är dessutom en hyllning åt de förtryckta provinserna, hvilkas naturlige representant han är inom den sardinska miristeren. Det är svårt att finna ett bättre sammansatt, mera homogent kabinett och som mera bestämdt än detta är uttrycket af sin chefs åsigter. Hvad som härisynnerhet öfverraskar är den uppriktiga hängifvenheten för landet och för den italienska saken. Dessa statsmäns roll, om man derifrån undantager konseljpresidenten, innebär ingenting lysande i afseende å utlandet. Inom landet äro de nedtryckta af arbetet, ett ofta odrägligt detaljarbete, och icke heller vedergällas de för sina mödor med frikostigt tilltagna aflöningar. Det finnes ej en enda bland ministrarne, som icke med mindre besvär skulle förtjena två eller tre oånoer så mycket som de femton ftiisen