öppen dag, som: han åter tog sin plats i kammaren i besittning, för: att ej mera lemna den. Man öfverräknade då sina tillgångar. De praktiska :och sansade hufvudena voro fåtaliga. Det gälde att grundlägga en varaktig frihet i landet, att hela såren efter två olyckliga krig samt att reorganisera Piemont för den yttersta kampen, då Italiens öde förr eller sednare skulle spelas till slut. Det -återstod att genomföra de reformer, som blifvit föreskrifna i konstitutionen, att göra den konstitutionella monarkien till en verklighet. Alla hade dittills förenat sig mot nationalfienden; krigets kraf hade beherrskat situationen; men nb bildade sig partierna i landet; privilegierna beredde sig till försvar, och man kunde förutse enkonflikt af intressen och passioner, der den stora italienska frågan skulle finna sig förunderligen konmprometterad, om icke till och med glömd. Grefve Cavour tog betydlig del i parlamentets första allvarliga arbeten. Till de ultraJiberales stora öfverraskning, så väl som till mycken förtret för hans vänher på högra sidan, anlitade han sin vältalighet till fromma för reformerna, för de sansadt progressiva idgerna, framför allt i frågan om de ecklesiastika privilegierna. Han erhöll snart så stort inflytande inom deputeradekammaren, att regeringen ansåg sig böra fästa honom vid sig och tillegna sig hans nyvunna rykte. Det var på en plats af andra ordningen, såsom minister för åkerbruk och handel, grefve Cavour tog sitt inträde i konungens konselj i Augusti månad 1830. i; Alltifrån denna tid, med undantag af ett kort afbrott 1852, har den fordne redaktören af Risorgimento icke upphört att vara en medlem af det sardinska kabinettet; och då dAzeglio 1852 lemnade sin plats såsom konseljpresident, efterträdde grefve Cavour honom. Han var den ende statsman, som anstod på samma gång konungen och situationen; hans anseende och öfvervägande inflytande hafva sedan den tiden oupphörligt förökats. Grefve Cavour hade ryckt Piemont undan den revolutionära rörelsen genom att ingifva det smak för en ordnad frihet. Han förstod att hålla partierna i landet i tygeln och att öra rättvisa åt de grundsatser, som gjorde ärandra platsen stridig; men han insåg nogsamt, att, öfverlemnadt åt sina egna krafter, kunde det sardinska konungariket icke motväga sin oförsonlige fiende Österrike, och han sökte försäkra sig om bundsförvandter, hvilkas intervention, när det gällde, skulle återställa jemnvigten. Det österländska kriget skänkte honom det önskade tillfället. En sardinsk kontingent, delande de franska soldaternas faror och ära, beseglade ett paktum mellan Frankrike och Piemont om ett oupplösligt förbund, grundadt på bröderskap till racen och gemensamma intressen; och tack vare Vietor Emanuels skicklige minister, fick Europa en vacker dag i Moniteur universel läsa följande ord, som ej voro toma fraser, utan en bögtidlig förbindelse: Den sardinska armån har Kaft sin andel i farorna; hon skall dela framgångens utmärkelser och ära. Hållande tillsammans-under kriget, skola engelska, franska och piemontesiska regeringarne göra det äfven under underhandlingarne,; 8edan freden blifvit eröfrad genom deras vapen. Faror, utmärkelser, fördelar, allt skola de delä. Grefve Cavour kan ännu inom landet, ehuru den allmänna meningen enhälligt är för honom, stöta på några oppositionsmän bland de sedan gammalt privilegierade eller bland dem, som längta efter en nationalrörelse; han båller sig på lika stort afstånd från de yttersta artierna; ban tyglar dem, ban skiljer dem t-och han modererar dem; deri ligger just hans ära. Men uti de italienska provinserna, hvilka af honom vänta sin befrielse och som förstå hans uppförande, är han den utlofvade Messias. till deras frälsning. Ett enda, faktum, hvars återljud såväl här som i VenedigLombardiet icke låter beskrifva sig, skall säga mer än alla möjliga loftal; Vi öfversätta ordagrannt ur tidningarne för d. 28 Juni 1858. Hr Cernazzoni, skrifver man den 24 dennes till oss från Udine (en venetiansk provins) afled i förrgår i en ålder af 47 år. Han var ungkarl, hade. ganska enkla lefnadsvanor, var välgörande utan prål och hade inga andra arfvingar än sina bröder, hvilka alla äro rika. Hans förmögenhet uppgår till omkring 600,000 francs i fast egendom och kapitaler; han har efterlemnat ett testamente, hvaraf vi här nedan meddela en afskrift, som af prefekturen på platsen genast kommunicerades med prefekturen härstädes. Denna sistnämda har begärt instruktion af guvernörsembetet i Venedig, hvilket svarat, att deti Wien förfrågat sig, huru härmed borde förfaras. Testamentet är af följande lydelse: Trävesio den 10 Juni 1858. På min dödsbädd: öfverlåter jag åt hr grefve de Cavour i Turin; hans sardinska majestäts och det sardinska folkets minister, allt hvad jag eger för att (i egenskap af inrikesminister) använda det till fromma för den allmänna undervisningen i Piemont, på det sätt han och hans embetsbröder finna bäst gagnande för denna kärna af det olyckliga Italien (di nucleo della smisera Italia); lemnande honom öppet att genast använda alltsammans. eller att förvandla det till ett kapital, hvars ränta skall komma nämda undervisning till godo. Under förhoppning, att detta skall blifva verkstäldt, säger jag honom farväl, tackar honom och tecknar mig hans tillgifne tjenare : Daniel Cernazzoni, från Udine, men för närvarande bosatt i ofvannämda Travesio, Skall Österrike under en eller annan förevändning konfiskera dessa 600,000 francs? Jag vet det ej; men verkningarne af denna piemontesiska och cavourska demonstration ha emellertid blifvit frambragta, och de äro ansenliga. Behöfver det väl tilläggas till grefve Cavours porträtt, att Piemonts statsman, efter att hafva -uppnått höjdpunkten, älskar makten, icke för dess egen skull, utan för det gods han kan förläna sitt land; att hän, belastad utom med de båda förnämsta Ministerportföljerna äfven med kontrollen öfver alla de andra, samt varande kabinettets talare i kamrarne, arbetar i medeltal fjorton timmar på dygnet, hvilket för mången torde synas föga afundsvärdt? Detta bestrides icke af någon, och va hans politiska fiender göra rättvisa åt Victor Emanuel II:s konseljpresidents vackra karakter, oegennytta och värdiga enFÖ 0 FRE LJ (ö