för väl — har då glömt molnet; och när du blickar till. din själs vän dit upp, der inga moln skymma dagen, tänker du på vårt sälla möte vid Hornsborgs slott och lefver, lefver evigt för din Gudmar. P.S. Nu lider tiden ...... Farväl... farväll O, hur starkt måste jag ej arbeta mot känslornas ström! Jag ville lägga dem alla inför dig -— jag tycker de vore dig värdiga... men bort, bort från all svaghet. Du vet ju att endast tvånget att nu hålla band på mig hindrar dem att i tusen glödande ord strömma ut: Lefväl, lefväl... Det tycks, det kännes som om jag slitit mig ur din faåmn., Straxt efter brefvets afslutande syntes jaktlöjtnanten åter på sin plats uppe vid vetten. Sedan kikaren ånyo gjort tjenst, yttrade han till de båda karlarne, som otåligt afvaktade första ordet: Det lärer nu vara tid att vi taga vid arbetet! Den sofvande båten derborta må tillhöra hvem den vill, så är han den rätta för oss. Mörkömännen finnas ombord på den -det är deras Anddrake — och i sin dumdristiga tillförsigt att ingen. vågar sig på dem, smugla de helt oförsynt... De gå icke till Göteborg med sin oförtullade konjak, det är klart; och gå de ditåt, så är det naturligtvis icke föratt låta tullkammaren få någon. del... Men nu vill jag låta dem förstå att deras säkerhet för den bär gången skall gå i qvaf. Då blir det ju inte skeppar Ragnar? invände Sven. Här är icke, återtog löjtnanten, fråga om något annat än lasten på den der båten. Ännu har jag icke fullkomligt bestämt mig för bur aftären skall börja. Gå emellertid ned, bägge två, och gör klart för uthalningen! Jag kommer snart efter Skall sket svarade Pelle; i det han plockade ihop sina saker. De vill kanske nu ha igen mutorna sina — men jag är inte något vidare vid kassalb Och han förfogade sig ut.