ner som då bragtes till stånd. Det är sant, att man, för att betaga italienarne hvarje förhoppning och Europa alla illusioner, plägar erinra derom, att de kejserlige redan sedan åtta århundraden tillbaka stå i Milano, och att det främmande herraväldet således rättfärdigas af en urgammal tradition. Men ran får icke förgäta att österrikiska väldet i Italien efter 1813 är något helt annat än de kejserliges välde före denna tid. Wienerkongressen invigde en alldeles ny sakernas ordning. Tillförene befann sig Österrike på hinsidan Alperna under sådana förhållanden, att dess välde ieke omöjliggjorde en viss jemnvigt i krafter. Det var i besittning af ett jemförelsevis inskränkt område, bertigdömet Milano, under sista seklet tillökt med hertigdömet Mantua, och det räknade derstädes föga mer än en million undersåter. Dess italienska besittningar lågo afskilda från rikets hufvudmassa. Mellan dem lågo Venedig och de venetianska provinserna. Österrike hade i Italien: endast svaga garnisoner, uppgående knappt till tio tusen man, det innehade en dålig försvarslinie och egde blott en enda fästning, Mantua, och afståndet, i förening med de svåra kommunikationerna, tillät det icke att, såsom nu, på några dagar kasta på andra sidan. Alperna väldiga härmassor.. Detta välde kunde visserligen vara sårande för den italienska nationalkänslan, men det var dock icke nedtryckande och omintetgjorde icke alla andra staters oberoende. 1814 och 1815 års traktater gåfvo Österrike en helt annan ställning på andra sidan Alperna. Genom atttill dess besittningar lägga Lombardiet och Venedig, en del af Ferrara, kusterna af Adriatiska hafvet, Dalmatien och Istrien, de förnämsta floder till betryggande af dess försvarslinier, fästningar, som detfullkomnat och utvidgat, beredde man Österrike der ett verkligt välde, räknande sex millioner invånare samt fullständiga och oafbrutna kommunikationer med monarkiens centralländer, till följd hvarat Österrike dädanefter kunde med hela tyngden af sin makt trycka på Italien. Det var på detta sätt Österrike 1815 återinsattes i sina fordna besittningar, såsom det då för tiden hette. Följden blef, att sedermera någon jemvigt i Atalien icke längre var möjlig; att der icke fanns och icke kunde finnas mer än en herrskande makt, genom traktaterna starkt befästad i norra Italien och nödgad, till följd af sin ställning, att genom alla medel, om så behöfdes äfven genom våld, utsträcka sitt inflytande till det öfriga af halfön. Häri — säger den författare vi nyss citerat — ligger knuten i det dramä, som sedan fyratio år utvecklat sig, och hvars betydelse och följder man först nu börjat rätt klart inse. Historien vittnar också att Österrike alltifrån Wiener-kongressen oafbrutet fullföljt de sträfvanden, som blefvo så att säga en naturnödvändighet till följd af dess nya ställning i Ifa lien. Redan 1816 fordrade det ea områdesutvidgning på Piemonts bekostnad eller föreslog såsom alternativ, att Piemont skulle sluta sig till den af Österrike föreslagna italienska liga, uti hvilken hegemonien naturligtvis skulle tillfaHit Österrike. Det var endäst genom ryske kejsarens understöd, som Piemont lyckades omintetgöra detta förslag. Derigenom afbrötos likväl icke Österrikes bemödanden att i Italien etablera ett försvarssystem, tillhvilket Österrike skulle hafva nyckeln och som skulle trygga dess besittningar i Italien, på samma gång som det borde leda de italienska staternas: inre förhållanden i samma riktning, som är den enda möjliga i kejsarens stater. Det, som kan vara farligt i Milano, är förbjudet öfverallt. Det representativa systemet och de institutioner, som deraf nödvändigt härflyta, få icke komma till stånd i någon af Italiens stater,, yttrade Metternich 1822 i en al sina depecher. Och då grefve Capodistrias en dag frågade Metternich, om kejsaren skulle i Neapel tillåta ett system, som :närmade sig det representativa, och hvilket blef af konungen sjelf antaget, svarade statskansleren genast, att kejsaren hellre skulle förklara konungen af Neapel krig än fördraga något sådant. Också :-skref redan 1821 en piemontesisk diplomät, att Österrikes hufvuduppgift i Italien var att förhindra. de öfriga -staterna att förvärfva den moraliska styrka, som det icke förmår sjelft förvärfva i Lombardiet-Venedig. Och orsaken dertill-är, sade:han,-att utvecklingen af en moralisk kraft i de öfriga staterna skulle medföra en minskning i Österrikes relativa styrka till följd af det inflytande, som de införda institutionerna kunde utöfva på de Österrike tillhörande provinserna. Visserligen har Österrike icke haftframgång i alla sina planer på andra sidan Alperna sedan 1815. Det har sett sig nödsakadt att: understundom gifva sig i tåls, att kringgå och undvika hinder; men dethar likväl fortgått, tyst, tåligt och ihärdigt till den föresatta riktningen ; och om det icke lyckades genast organisera den italienska ligan, har det genom alla en stor stat till buds stående medel, genom allianser, genom traktater och då så fordrats genom våld, fortskridit mot det föresatta målet. Genom dessa traktater, hvilka nyss kommit till. Europas kunskap, har Österrike med sig förbundit Toscana, Neapel och hertigdömena, och traktaternas uppställning var sådan, att de gjorde hvar och en af dessa stater till en punkt i det österrikiska försvarssystemet, och gåfvo åt Österrike ett afgörande inflytande på deras inre och yttre politik, ESSER ÄTER EEE TNE ST IRADE KE TELE SESPRNN VERA: VI Le SG