ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN), 3 ROMAN Nad EHILIE CARLEN. Sjotte Boken. Der vägarne mötas. 1 KAPITLET. Hvem vännen 1 viken var. Stiltjen hade fängslat Sotens eljest så oroliga vågor. Fjordens yta låg blank som en i knappt märkbara våglinier gjuten glasskifva, och julisolens brännande strålar bröto sig mot densamma, medan en mängd små skär, barn af den oräkneliga Sote-familjen, vid vanlig bris osynliga, nu stucko upp sina svarta och röda hufvuden, försedda med gröna kransar af frisk klotång. Men huru lugn än ytan. syntes, verkade dock de för ögat omärkliga dyningarne att hvarje litet skär emellanåt helsades af en kolonn i miniatyr, en kolonn af glittrande hafsskum, högre och lägre, noggrannt beräknad efter den grad, med hvilken klippan lutade nedåt det ändlösa djupet. Om man kunnat blicka ned i detta ändlösa djup, skulle man — enligt gamla trovärdiga skärgårdsfiskares försäkran — fått se fiskar, liksom flämtande efter luft, stå hela timmar på samma plats med hufvudet vändt mot nåon sten eller klippvägg och rörande sig med ett sakta fenslag några tum fram och tillbaka. De synas lida af värmen dernere lika mycket som menniskan och djuren häruppe; öch om någon fiskare under denna dvala vill Ja A. B. nis 1—47.49— 58, 61-81, 83—100, 104 och 105.