i sitt hufvud, hvad gamla dynastiska efter räkningar han, till en början i Italien, kar hafva lust att afsluta, allt detta lemna vi derhän; men så förunderligt ställer dock histo riens försyn till det, att han härvid går cj ondast sitt, utan äfven Frankrikes ärende; ocl icke mindre förunderligt så, att hur litet al sympati han än för sin person må kunna på räkna af de fria folken i Europa, hans fara vinner dock och måste från första ögonblicket vinna denna vår sympati, derföre att vi veta att han här uppfyller en fransk mission, den att i Europa häfda folksjelfständighetens sak och låta en sann id vederfaras rätt. Men hvad gör Englands regering? -Måhända mot sitt folks bättre känsla — ty vi vilja dock tro högt nog om den engelska nationen, att den, äfven den, har en fiber för hvad som är ctt folks heligaste intresse, nationaliteten — och stödjande sig på en minoritets mest egoistiska hänsyn och arrigrepensåer, nöjer den sig med att — laga jordbäfningspiller, och då det visar sig att dessa ej åstadkommit önskad verkan, innesluter den sig i en politik, som säkerligen fullkomligt träffande uttrycktes af sTimes för några dagar sedan i dessa vämjeliga slutord i en lelande artikel: För vår del måste vi, sålänge striden ej går utom Italien, hålla oss orubbligt fasta i vår neutrala ställning, och att under tiden tvenne mäktiga stater: rifva hvaärandra i stycken och försvaga hvarandra för lång tid, dervid kunna vi icke annat än vinna.s Frankrike sänder 100.000 man till Italien. och icke för att blott se på. Det har ännu aldrig tvekat att gifva lif och blod för en då och skall aldrig svika denna ädla grund sats. Det är nu dess sätt att uppfatta en stor stats betydelse i nationernas församling. dess mission i historien. England hyllar sin gamla vana, att sitta i hvassen och skära pipor. Gudbevars, — säger det — vi önska italienarne allt upptänkligt godt; ser ni inte huru vi fira dess politiska martyrer? Låt hela Italien komma hit till Themsen, och det skall få all den frihet, här hos oss. som det någonsin kan önska sigt Men hvarföre skulle vi, då vi icke behöfva gå utom vår välsignade ö, lägga oss i Italiens inre affärer der borta i söder? Icke en penny och ej en man för en sak, som ej berörer våra intressen! Dessa sista ord äro precist hvad diverse engelska tidningar ännu under de senaste dagarne hafva med en förbluffande uppriktighet lagt till grund: för sina artiklar i frågan. Och dervid tillägges det majestitiskt: Vilja italienarne sjelfständighet och nationell fribet, må de sjelfva taga den! Men tyvärr (med en gudsnådlig -axelryckning) dertill äro de ej mogna. Hvad: Italien behöfver är först en mängd — jernvägar, derefter fliotusen småbarnsskolor, så en aktningsvärd press; då vill den tid om 500 år komma, då det italienska folket kan ha gjort sig värdigt till selfgovernment, och så kommer friheten af sig sjelf... Detta är den historiska vägen och den enda riktiga. Men tilldess, må traktaterna gälla öfver allt annat och Österrike sitta i sin goda rätt.n När ett folk håller på att dö af tvinsot. komma de engelska politici och tala om att det borde sättas i småbarnsskolor! Men när ett folk håller på att uppgifva sin anda under ett förhatligt ok, då kommer Frankrike och sätter 100,000 bajonetter emot förtryckaren. Det ena är bomullspolitik och qväkare-sympati. Det andra är aktning för menniskovärde och vördnad för iden. Hade lord Derby för en månad sedan låtit Cowley säga i Wien: Vi fordra, äfven vi, Italiens fribet, lika godt under hvilken furste! Ni måste organisera Lombardiet som en italiensk stat, med fria italienska institutioner och. italienske män, eljest vilja äfven vi på en tyvärr förr eller senare oundviklig strid med blanka vapen våga två pence och tre man! Hade lord Derby låtit säga detta i stället för att söka få ihop en till intet ledande : kongress och ge sig af med mirakeldoktori, skulle Österrike hafva valt kriget? Nej. Man torde kunna med den fullkomligaste trygghet säga detta nej. Men nu är kriget. Och vi upprepa det, England har måbända till och med störreansvar derför än Österrike sjelf. Och England skall aldrig gå fritt från dylika ansvar inför Europa, så länge dess intressen aldrig äro mer än insulära, och så länge den lysande siffran af Manchesters export skall betyda mer än de heliga krafter och instinkter, som vår Herre nedlagt i folkens själ och hvilkas ädlaste föremål är — ett fädernesland. Nåväl, kriget är der. Detta krig, på hvilket England icke kan annat än vinnal Och revolutionen reser redan sina barrikader i brödraskap med bivuakerna. Vi börja lefva 1848 om igen. De italienska furstarne göra sig resfärdiga, storhertigen af Toscana har gifvit signalen till honnett reträtt, H. helighet påfven gick redan för en vecka sedan med Petri nyckel på rockfickan och foten i beredskap att åka sin väg, för att ej med sin närvaro i ett revolteradt Rom kompromettera himlen och det höga ståthållareskap han innehar. -Ungern hålles af Österrike försvaradt med italienska regementen. Och Napoleon III, som också af detta krig icke kan annat än vinna, äfven han, försin person, skall måhända just härigenom se refaire un respectable nomp, liksom det i Frankrike heter cm vissa fruntimmer, hvilka sluta med att ingå ett honett äktenskap, att de genom kärleken se refont une virginite. Och äfven detta är då Englands verk. O. 0. I ENN (Insändt.) Eroby kyrkas räkenskaper. I anledning af en uti Aftonbladet för sistliden onsdag intagen, emot hofpredikanten Angeldorff riktad artikel, begär en med den omrörde saken fullt förtregen vän af opartiskhet, att:red, ville låtaibla det Med första inflyta följande upplysningar. Att de i onsdagsartikeln förekommande, med särskilta stilar utmärkta stroferna, alldeles icke gravera i Angeldorffs heder och förhållande, torde, efter in