verlden mera godt, Wien å ena sidan elle Rom, Venedig, Genua, Milano, Florenz å de andra? Och huru kan man ens tillåta sige jemförelse emellan-dessa nittonde seklets bar barer, detta vilda slägte, som år 1859 i si lagbok införde ett kapitel om qvinnors pi skande, med detta Guds utvalda folk, hvilke vi nyare tidens barn ha att tacka för all hvad vi äro, med denna älskliga och bildad nation, som varit vår lärarinna, vår uppfostra rinna, vår moder? Jag lemnar här åsid antiken, hvilken visserligen äfven har fo strat oss, och som också är af italiensk börd Men för att nu endast tala om den nyare ti den, blickom omkring oss! Är det icke et märkeligt skådespel att se Italien städse g signaler åt verlden, städse för densamm: bana vägen till storverk? Den förste af nyare tidens episka skalde är en italienare: Dante. Den förste lyrisk skald är en italienare: Petrarca. Den förste romantiske skald äfvenså: Tasso. Den först komiske skald äfvenså: Ariosto. Den förste moderne. novell-berättare likaså: Bocaccio Verldens: förste målare likaså: Rafael. Såäf ven dess förste bildbuggare: Michel Angelo Den förste statsman af betydenbet och der förste häfdatecknare under pånyttfödelsen: tidehvarf är en italienarer Macchiavelli. Der förste historiske filosof äfvenså: Vico. Nye verldens upptäckare var. en italienare: Kristof. fer Columhus, och den förste demonstratorr af den himmelska verldens lagar, Galilei. äfvenså. Man finner sålunda alltsedan tolfte sekle på alla trappstegen af snillets tempel en af Italiens söner. Och i tider, som ligga mnärmare vår egen, har ju Italien, under det alla andra nationer arbeta på att lemna en fortsättning till detta odödliga galleri, tid efter annan samlat sina krafter, och kastat ut i verlden någon koloss, som öfverträffat allt annat. Och äfven i denna stund är icke den störste lefvände konstnär, den ende måhända, hvilken i egenskap at artist förtjenar kallas en stor man, är det icke en italienare, är det icke Rossini? Och slutligen var icke äfven han en Italiens, son, denne jätte, som beherrskar hela århundradet, och betäcker allt omkring sig med sitt ljus eller med sin skugga, — Napoleon? Försynen tyckes verkligen, då hon vill gifva menniskoslägtet en ledare, eller en chef, endast behöfva stampa i denna privilegierade jord, för att derutur framkalla en stor man. Nåväl! är då all denna ära ett intet? Nej! Det stora i Italien är icke dess geni, icke de välgerningar det hevisat oss, det är dess olycka, eller rättare sagdt dess förtviflan, dess sublima ängslan att befria sig derutur. Man har kallat Italien de dödas land, och det är så, men på samme sätt som denna i fabeln omtalade jord, hvilken oupphörligen frambragte nya kämpar för att oupphörligen se dem uppslukas. Sedan fyratio år tillbaka finner man i Neapel, i Rom, i Florens, i Modena, i Parma, i Milano en helig revolution underjordiskt genomlöpa hela denna vulkaniska sträcka,joch öfverallt öppnar sig den ena kratern efter den andra. Ingenting håller dem tillbaka, ingenting nedslår deras mod, hvarken nederlag eller schavotter, eller landsflykt eller konfiskationer; och. efter fyratio års strider och motgångar uppträda de ånyo i dag, beslutsammare och mera hänförda än någonsin tilltörene, och återfordra denna gång på ljusa dagen och på slagfältet sin titel af nation. Med hvad rätt kan man väl förvägra dem detta? Man har sagt till Italien: du är icke. värd friheten, emedan du ej eger det krigiska mod, som kan eröfra densamma. Italien svarade häruppå 1848 i Milano, då det med sina afväpnade händer ryckteivapnen från österrikarne, och förjagade dessa med deras egna musköter. Man har vidare sagt: du är icke värd friheten, emedan du icke eger den ihärdighet, som kan göra dig förtjent af densamma. Det svarade bäruppå i Venedig 1849, då det uthärdade en lång belägring under hungersnöd, kolera och bombardering. Man har sagt: du är icke värd friheten, emedan du icke eger den vishet, som kan bevara den, och emedan du icke förstår styra dig sjelf. Häruppå svarar Italien sedan tio år tillbaka i Piemont, der det visar Europa mönsterbilden af en fri och moderat, demokratisk och konstitutionel organisation. Det gifves således ej längre några ursäkter i afseende på Italien, och då franska regeringen nu räcker detta land handen, uppfyller den sin pligt och fullgör Europas förbindelse.n