ärt att få frakta nämde gods, men vanligen erhållit till svår att ingenting då vore färdigt.. Slutligen, förliden höst, hade en af dessa kaptener allvarsamligen tillfrågat generälkonsuln, om-svenska fartyg skola vara uteslutna från frakten af statens jernvägseffekter; hvilket spörjsmål hade den verkan, att den frågande erhöll en frakt på omkring hundra pund sterling — den enda som lärer tillfallit svenskt fartyg för bemälde slags gods. Allmänheten, som gjort och kommer att göra så stora uppoffringar för jernvägsbygnaderna, är fullt berättigad vänta af chefen för detta embete, utruståd med en hittills i vårt land exempellös maktfullkomlighet, att han tillser, det hvad enskilte kunna förtjena vid den kostbara anläggningen i första rummet tillgodokommer svenske män, och han har visat att det äfven är hans önskan att man inomlands må begagna tillfällena till förtjenst. Det är således sannolikt att, ehuru naturligtvis han står i moraliskt ansvar för sina agenters åtgärder, han likväl är så tillvida oskyldig inu anmärkta missförhållande, som han torde ha förbisett det. Men detta kan icke gälla för generalkonsul Tottie, som har jernvägsstyrelsens uppdrag att i England uppköpa och hit afsända hvad som till jernvägen erfordras, och som långt före detta borde ha varit betänkt på att låta de svenska rederierna tillgodokomma det ganska dryga fraktbelopp, svenska staten utbetalat under flera år, i stället för att, såsom nu skett, låta detsamma nästan uteslutande tillfalla engelska fartyg, hvilkas skyndsamhet och säkerhet ingalunda öfverträffa de svenskas, eller äro egnade att berättiga dem till något företräde framför de senare. Om hr Tottie icke i sin ställning såsom svensk generalkonsul i England skulle finna tillräcklig uppmaning att i nu ifrågavarande bänseende befordra svenska mäas fördel framför utländningars; utan anse jernvägskomkommissionerna för en enskilt affär oberoende af hans officiella befattning; så må erinras, att, enligt senast församlade rikets ständers revisorers anmärkning, svenska staten betalt hr Tottie provision för samma enskilta aftär med icke mindre än 12,000 rdr årligen, och att en så hederlig betalning hade bordtframkalla någon omtanka för svenska sjöfartens bästa. Emellertid lärer allmänheten icke låta sig nöja med samma besked som de svenska ångartygsbefälhafvarne fått: att ingenting är ärdigt. Hiowes