Och så blef det en vandring hem, der Thorborg fick sällskapa med sig sjelf och det amla brefvet, nu omstråladt af de friska idger, som Majken framkallat. Men ingen enda af dessa idger kunde säga henne hvad sedan händt, hvar han nu var och hvad han gjorde, Hon rodnade gång efter gång, när hon tänkte på att Majken kände allt. Men åter förbyttes denna känsla i en tröstrik ljufhet, då hon erinrade sig alla de välsignelsebringande ord, som vännen lånat åt den känsla, den hon nu tordes nämna för sig sjelf. Emellertid gick Majken och hennes f. d. befälbafvare i lifligt samspråk förut. Men huru lifligt det var, kände de oupphörligt den tryckning, som låg emellan dem, ty hvarom skola trolofvade tala, om ej om sin stundande förening — och när Gudmar blott syftade ditåt, såg Majken så förvånad ut som om han talat hebreiska. 18 KAPITLET. Sex veokor senare. Emillas bref och förtroenden. Dyra, älskade mamma! Hvad mamma numera måtte vara rädd att öppna ett bref från mig! Huru olika äro de förtroenden, jag nu har att ge, emot de barnsliga epistlarne från fiskläget och de brydsamma under kapten Oddjers period! Det är nu i dessa dagar två år sedan mitt bröllop. Man kan säga att jag gjort en vidlyftig erfarenhet under den tiden. Men det finnes ej något ondt, som ej kan förvärras och ingenting ondt som ej kan gifva oss en välsignelse, då, vi påminna oss att vi kanske just genom det undvikit ett annat. Jag har ännu ej utstått maken till den dagen; då min man var vid tinget. Men jag