miljer från Fanar-qvarteret, det grekiska Faubourg S:t Germaine i Konstantinopel, och ur hvilka Porten under hela det sistförflutna århundradet valde de guvernörer det skickade till Donau), har det rumäniska folket dock aldrig blifvit hvarken tyskt, ryskt, turkiskt, grekiskt eller slaviskt, utan har med en beundransvärd seghet hållit fast vid sitt modersmål, sina gamla historiska minnen och sin sjelfständighetskärlek. Liksom rumänerna i Transsilvanien, såsom vi ofvan sett, till och med haft den sammanhållningens kraft, att de å sin sida rumaniserat hela tyska kolonidistrikter, i stället för att tyskheten naturligtvis menat det tvärtom, så bafva rumänerna i Donaufurstendömena äfven lyckats att under allt det tvång och betryck, hvari de lefvat, ej blott bevara, men till och med eröfra. Genom en 4turkisk lag af förra århundradet det blef i Valachiet stadgadt, att när en infödd bojars dotter gifte sig med en fanariot, erhöll denne sednare infödselrätt som valachisk bojar (ett alldeles egendomligt slags nobilitering, hvarigenom naturligtvis afsågs, att grekerna efterhand skulle helt och hållet tränga sig in i den valachiska aristokratien och desto bättre grekisera racen) har män i våra dagar likväl trots allt sett, att flera af de förnämsta i Valachiet och Moldau ännu blomstrande grekiska (fanariotiska) slägter (Maurokordati, Ypsilanti, Ghika, Mavrojenni, Morusi ms. fl.) låtit sig tvärtom fullkomligt rumanisera och ställa sig på det nationella partiets sida. Det grekiska språket var under fanarioternas regeringstid allmänt rättsoch lagspråk i Donau-: furstendömena; men i samma ögonblick de: grekiska rajarne ändtligen nödgades gifva vika för infödda furstar (hospodarer), var det äfven slut härmed, och det grekiska tungomålet är numera i furstendömena endast ett tolereradt. Ännu finnas visserligen af gammalt en mängd familjeförhållanden mellan greker och valacher, och grenar af ursprungligen samma slägt existera vid Donau och på Hellas, men för furstendömenas befolkning är detta numera ej af farligare politisk betydelse, än att det i Belgien ännu finnes en mängd spanska familjer qvar sedan den tid detta land var under Spaniens spira. Hvad som är betänkligare och onekligen kan i sin tid gifva anledning till många nya krångel och oändligt trassel, för de begge furstendömena är den omständighet. att det sedan det fanariotiska regementet ännu alltjernnt hvilar på landet en ofantlig tribut till den grekiska -bekännelsens kloster u:om Moldau-Valachiets gränser (hr Schiern, som äfven anmärker detta, anslår denna klosterskatt till omkring 6 millioner i vårt mynt) och att dessutom ej mindre än en tredjedel af furstendömenas hela jord tillhör ftån samma tid de grekiska klostren inom landet! I jemnbredd med det sega motstånd, moldauvalacherna sålunda konseqvent visat mot alla främmande nationaliteters inkräktningsbegär, har i den nyare tiden gått denna andra tendens till en union mellan de särskilta rumänska stammarne. Hr Schiern citerar några ord af den bekante skalden, historikern och politikern Cogelniceano, i inledningen till en serie föreläsningar, som han hölli Jassy 1844. Då grekerna först föllo under Macedoniens ok — så utlät sig Cogelniceano — och sedan under Roms, var det derföre, att de äflades att vara spartaner, athenienser och thebaner, icke Hellener; på samma sätt hafva våra förfäder felat, då de velat vara Ardialier, Banatier. Moldurer, i stället för Rumäner. I denna oenighet ser jag orsaken till alla våra olyckor. För mig är fäderneslandet hela den omkrets. inom hvilken det rumäniska språket talas, och fosterländsk historia historien om det samlade Moldau, sådant det var förrän Valachiet och Transilvanien brötos derifrån., Dessa ord kunna betraktas som det sanna uttrycket för hela den unions-riktning, som från 1830 alltmer och mer tog fart i furstendömena och Kvilken efter 1848 vållat den europeiska diplomatien så många bekymmer. Det har verkligen alltfrån början varit de mera aåvancerades mening att der borde skapas ett enda stort rumäniskt rike, omfattande ej blott MoldauValachiet, utan äfven Bessarabien, Bukovina, Siebenbirgen och Temesvar, samlande till ett helt alla de landsdelar, der menige man ännu helsa hvarandra som frati rumani; man har emellertid i de senaste åren nödgats betydligt nedpruta dessa anspråk, eller funnit klokast att Ätminstone uppskjuta dem. Tanken deremot om en verklig förening mellan Moldau och Walachiet har endast vunnit en mera koncentrerad styrka och bestämdhet genom denna inskränkning, och författaren till den lilla broschyr, hvilken vi tagit till utgångspunktför dessa närvarande artiklar, försäkrar sig under sin vistelse vid :. Nedre Donau icke hafva träffat en enda rumän, hvilken icke varit orubbligt fast i denna tanka, hvad olika åsigter det än i andra ting: kan ega rum mellan de särskilta rumänska : fraktionerna. Till och med det fanariotiska eller, som det nu kallas, gammalwallachiska partiet står i denna id — enligt hr Schiern — icke synnerligt tillbaka för det yngre rumänska. De märkliga omständigheter, under hvilka nyligen Couza blifvit vald till begge furstendömenas hospodar, en coup de main, som varit omöjlig, om icke i ett afgörande ögonblick verkligen alla partier förenat sig i en enda, allt annat öfvervägande : tanka, synes hafva gifvit den af hr Schiern härutinnan uttalade mening fullkomligt rätt. Hr Schiern slutar sin afhandling med en liten pittoresk beskrifning öfver resan på nedre delen af Donau till Braila och Galacz, Wallachiets och Moldaus Hamburg och Al: tona (dessa Europas spanmålslador, dit ensamt under året 1854 icke mindre än 45300 fartyg af alla nationer anlände), samt vidare ut till det egentliga Donaudeltat med dess särskilta, famösa mynningar,, hvilkas regle: rande och uppmuddrande hör till det vidTvftiova kanitlet om Donangzkennsfartens ord