den, ty vid 1595 ärs riksdag hade bönderna ännu konseqvent i allo vidbhifvit sin försäkran att icke ingå på någon lappning af fyrdelningen. Att det åter ännu sökte hålla sig konseqvent i fråga om sjelfva bondeståndet, må man ej förtänka detsamma. Vid en-lugnare granskning af förhållandena skall man tvärtom måhända?finna sådant belt naturligt. Utom de vanliga, mindre vigtiga skälen emot att i bondeståndet upptaga hemmansegare, som varit tjenstemän eller tillhört annat riksstånd, — såsom det, att dessa till ståndspersonsklassen hörande i allmänhet äro genom slägtskap eller andra förhållanden nära förbundnamed ep mängd tjenstemän och löntagare, och således skulle såsom representanter som oftast ännu mera förstärka det inflytande, som embetsmannaväldet och löntagarne redan nu i en otillbörligt hög grad utöfva på våra riksdagar, och flera dylika mer eller mindre grundade eller grundlösa farhågor, finnes det verkligen positiva politiska skäl, som tala för bondeståndets beslut, och det kommer blott an på om -dessa uppväga de skäl, som åter å andra sidan tala för bifall till den föreslagna inrymningen i ståndet af ifrågavarande ståndspersoner. Bland dessa skäl för afslag synes det vara det vigtigaste, att alltsom antalet af dem, hvika äro beröfvade representationsrätt inom den nuvarande fyrdelningen, förminskas, för: lamas också den utifrån kommande påtryckningen till denna fyrdelnings upphäfvande och för en genomgripande reform i den politiska jemlikhetens syfte, utan att man utaf de i ståndsrepresentationen upptagna nya elementerna hittills haft skäl att hoppas nog kraft till ståndsrepresentationens sönderbrytande. Det har t. ex. alltid visat sig, att det varit just ståndspersonerna inom bondeståndet som minst ifrigt verkat för den genomgripande reform, hvilken ståndet i öfverensstämmelse :med den allmänna meningen utom riksdagen upptagit såsom sin fana; de hade derom aldrig väckt någon motion. utan öfverlemnat sådant åt de egentliga bönderna; de hade lamt understödt dessa bönders motioner, men deremot ifrigt förordat sådana förslag som det kungliga och de nu ifrågavarande partiella lappningarne. Hvad kunde då ståndet af dem vänta för den stora nationalsakens bringande till en lycklig lösning? andra sidan kunde bondeståndet hoppas, att dess anspråk på en verklig folkrepresentation, understödda af den allmänna meningens påtryckning vid ett eller annat tillfälle, skulle göra borgareståndet, i trots af hr Brincks motvilja mot en på den politiska jemlikhetens grundsats hvilande reform, -benäget för en sådan. Och om borgareståndet blott en gång på allvar förenade sig med bönderna derom, så skulle dessa två stånd, som dock mest af de fyra representera nationen, alltid kunna finna utvägar att förmå en regering att understödja saken, helst regeringen säkert, om den vore i nationens nin sammansatt, skulle hos en verklig folkrepresentation finna ett bättre och kraftigare stöd än hos den nuvarande ståndsrepresentationen. Och komme regeringen blott en gång, till följd af sina ledamöters egna åsigter eller till följd af nödvändigheten att bryta de folkvalda ståndens opposition, att gemensamt med dessa stånd arbeta för en genomgripande representationsförändring, så skulle adels och presters motvillighet icke vara särdeles att frukta. Derjemte är det onekligt, att de lägre folkklassernas representation wid riksdagen, nu uttryckt genom bråktalet 1,, skulle minskasi samma mån .bondeståndets valmän. uppblandades med herremän, och att våra förändringar i representationen böra utgå på att göra det lägre folket mera och icke mindre delaktigt i de politiska rättigheterna lärer väl af de verkligt liberala icke kunna förnekas. Det kan endast vara de grå, som önska beröfva de lägre klasserna en del af deras redan egande politiska makt, för att i stället öka de genom förmögenhet eller andra omständigheter högre stående folkklassernas inflytande, alldeles såsom -skatteröstningens anhängare nu gjort i fråga om städernas valordningar. De som frukta-en genomgripande representationsreform och de som misströsta om en sådan hafva nog lättsinnigt tillvitat bondeståndet att icke i verkligheten vilja en sådan, utan att blott begagna: densamma såsom de obotfärdigas förhinder för att hindra de partiella inympningarne. Men hvar hafva de bevisen för detta försåtliga påstående? Att dessa bevis måste hemtas från bondeståndets majoritets eget förhållande är klart; men der kunna de icke uppletas, Tvärtom -har ingen af de sednare riksdagarne förgått utan att medlemmar af denna majontet väckt motioner i detta syfte; och vid hvarje lämpligt tillfälle bafva äfven medlemmar af samma majoritet gifvit sitt ord till bestyrkande att samma åsigter i denna fråga ännu råda inom ståndet som 1850. Emot sådana tecken lära icke några på alla skäl blottade påståenden af dem; som arbetat för det grå partiets reformer, gälla mycket, Men, såsom ofvan nämndes, bondeståndets fasthet i representationsreformen kan icke tillskrifvas någon systematisk politisk bildning hos detsammay utan är snarare. ett resultat af dess nästan instinktmessiga omvårdnad om de lägre klassernas rätt i förening med dess från medelklassen -emottagna öfvertygelse att den nuvarande fyrdelningen icke kan göra något verksamt motstånd emot embetsmannaväldets tillställningar, en öfvertygelse, som ståndet fått tillräckligt bekräftad utaf egen erfarenhet. I sjelfva verket känner den egentliga allmogen blott såsom ur en saga från äldre tider åtskilliga lärdomar om nödvändigheten att bevara folkets frioch rättigheter, att spara folkets medel, men derjemte hjelpa konungen i hans åtgöranden för det allmännas behof och att för öfrigt åstadkomma något nyttigt för kommittenterna. Att detta allt bör befrämjas och vinnas under statslifvets utveckling i liberal riktning är en tradition af yngre datum, men likväl ganska lifligt uppfattad. Sättet för denna utvecklings åstadkommande lär dock för de flesta ledamöter af bonde