Memoir för gårdagen. Den elektriska telegrafen, som — när den ljuger, hvilket den gör ej så alldeles sällan — bar den förtjensten att inom några timmar taga sina ord tillbaka, skall måhända innan jag ännu slutat denna artikel hafva trenne resor förkunnat, att nu är kriget utbrutet eller att. nu är kongressen öppnad. Det qvittar mig lika. Krig eller kongress, skillnaden blir ingen himmelsvid. I hvad fall som helst veta vi ett med bestämdhet: att kejsar Napoleon ännu tillsi går aldrig ett enda ögonblick har företagit nägot liknande en krigsrustning. Ni tror på rustningar, derför att man sammandrager ett läger här af 200,000 man, ett annat der af 130,000, att man ekiperar ett par oskyldiga flottor, att man fyller magasinerna med säd och hö, beställer så och så många millioner soldatknallar från kronobagerierna; packar in kaffen och låter utdela konjaksrationer, laddar kanonerna skarpt och kommenderar framåt marsch! På intet vis. Allt sådant är blindt allarm för öfnings skull. Börjar en sådan stormakt, som Frankrike, verkligen rusta och på fullt allvar, då skall ni få se på annat; då ba vi en batalj redan i morgon bittida. Det är mycket ovisst, om ens Österrike riktigt rustat, fastän det hela tiden har varit sagdt. Alla dessa armekårer, som hvarannan vecka dragit ner till Italien, de ha marscherat till — kongressen: Grefve Giulays sista famösa proklamation har blott varit en — basis för underhandlingarne. Derföre. har också Lombardiets tappre ståtbållare, erkehertig Maximilian, belt nyligen åter lemnat Milano och begifvit sig litet nordligare, derföre att han började ledsna vid att det alldeles icke var någon utsigt till rök och damp. Nu kommer han igen som en krigsgud; ty nu börjar man rusta någothvar. Hvad som onekligen är en stor olycka under de närvarande kntiska omständigheterna (ty kritiska ha de varit länge, om än icke krigiska), är att den sardinske diplomaten Massino dAzeglio anländt till London htet för sent. En enda sådan man kan uträtta det otroliga. Man gör sig i allmänhetingen föreställning om hvad en riktig diplomat, försedd med vidsträekt fullmakt och med ett goåt sätt att vara, kan åstadkomma äfven i de fatalaste och kinkigaste ögonblick. De fleste hysa en svag tanke om nutidens diplomati, men det är orätt. Man dömer efter en höp ungt folk, legationssekreterare och attacheer, som icke göra annat än kurtisera, spela societetsspektakel och ställa till glada supger. Men låt äfven en sådan ung herre hafva litet besett verlden, lärt sig franska och 1 tre år utskrifvit pass och renskrifvit depescher, och han är i stånd attinom 24 timmar gifva verlden ett annat utseendep. När en ung grefve (om andra eller åtminstone deras vederlikar är här icke fråga) anmäler sig vid något af våra universiteter för att taga kansliexamen och dervid nonchalant tillägger: för att sedan gå in i — utrikes departemanget, försiggår i det obemärkta en af dessa underbara, skenbart likgiltiga och små handlingar, på hvilka dock staternas hela lif väsentligen beror. Och en professor, som med eftertanka har studerat sin historia, betraktar den unga mannen, som står framför bonom, två gånger i stället för en; mäter honom från tåspetsen till hjessan och tänker för sig sjelf: der ha vi en af den politiska framtidens pelare; ille faciet. Det är också för vår tid en stor välgerning att vi hafva dessa välsignade jernvägar, på hvilka diplomatien numera i en handvändnin kan förflytta sig korporligen från hof till hof och sålunda uträtta inom en vecka lika mycket som fordom under åratal. En viss öste rikisk diplomat befann sig häromaftonen i ; SEE ENDE SALAS EENSBRASE NT SCENE