16 KAPITLET. Auktlonsdagen. Det var den 6 Maj omkring klockan 6 på morgonen. Hjelm spratt upp ur sömnen, hvilken under några timmar gifvit hans själ den ro, som under många dagar och nätter ej nalkats den. Hans första blick sökte den ömma följeslagerskan i hans bekymmer. Men hon hade redan en hel timma varit uppe i verksamhet, och han hörde nu hennes röst, tyst men lugn, göra anordningar och gifva befallningar af mångahanda slag. O, min Gud,, sade han med en suck full af bönfallan till Honom, som höller vigtskålarne, hvari våra timliga lidanden uppvägas, o min Gud, låt mig icke falla i för djup misströstan! Det skulle icke blott vara ovärdigt mig sjelf, utan -äfven henne, som med sitt ädla exempel lifvar mig. Och det skulle vara ovärdigt Dig, som hitintills förlänat mig kraft och förmåga att hålla uppe mitt namn och mitt hus, hur hopsmält det stackars huset än blifvit Styrkt af den tröst, som ligger i bönen, och det svar, som förnimmes, då den går ur ett fullt hjerta, skyndade ban att fullborda sin yttre menniska och stod just på väg att uppsöka sin hustru, då hon belt sakta inträdde, troende att ban ännu sof...... : Ack, min Åke, du bar gått upp för tidigt! Jag har hört dig under mer än halfva natten vrida dig fram och åter. Än du då, älskaden...... Han öppnade sin famn. Åh, jag är qvinna! Vi qvinnor hafva segheten, som är minst lika uthållande som styrkan. Dessutom har jag bedt Gud så högtidligt som man beder på en sådan dag, och