Jag kunde ha kokat soppa på spaet, om en vetat dagens tunga förut. Lots-far såg opp. Det hade ändå vwarit sköljeverk! tillade Gädda, liksom lite brydd. Brorskamraten nickade, och så ingick åter en tystnad. . a Denna gång var det lots-far sjelf som bröt en: Gädda, jag vill ställa dej en pröfveruna före.n Gör det! När en talar, tänker en inte så mycke. Om vi skulle nöja oss med att inte ha någon panace i qväll, när vi slutat våran läsning i flaggkammarn — månne det kunde vara nog att tillfredsställa vårt deltagande i vännernas nöd? Det tror jag, på samvete taladt! svarade Gädda efter ett skäligen kort betänkande. Du tycker dej då riktigt säker påt? Jag vet nock att du inte tänker på att de inte få veta af hvarken det ena eller andra — för skam i sådan deltagning, som bara hänger utanpå till att visasi te Nå, den sorten kan icke bli tal om hos oss... Men jeg skall sägadej hvarpå jag stöttar den meningen jag hade. Det är derpå att panacoffret är större, fast aptitsupen är mer trängande. Och om jag försöker sätta mej i dens läge, som skall få hedersskänkasen, så tror jag den skulle vara välbergader med natt vi uppoffra panacen, för vid den plä vialitid ha våra bästa förnöjelser och längsta historier. Lots-far var öfvertygad. Låt oss då ta apititsupen du — den är i alla fall ingen förnöjelse, utan bara liksom för nyttans skull. Sagdt... Skål...... Nej gu han smaka du, lots-fart Med tungt sinne har en inte smak på något.