Reuterholrå och Björnberg satte. sig och blefvo sittande. Trollmannen deremot gjorde 3 slag omkring bordet; med rökelsepannan i handen, dervid han ett ögonblick stannede i alla; fyra hörnen, nämnande sakta några ord. Derefter upptog han tr fickan ett — nålhus, hvilket han med bortvändt ansigte trillade under bordet åt alla fyra väderstrecken och strax åter upptog, hviskahde likaledes något för sig sjelf. Nu släckte han ljusen, det i öster först, samt lade, just som han utsläckte det sista, något, som han höll i handen, på det ställe af bordet, der nyckelbenet låg. Detta var signelsen. Och nu satte sig Björnram på stolen till höger om Reuterholm och förblef der under det följande. Efter några få minuters tystnad förnummos flera afinoncer, med 3 knäppningar tätt efter: hvarandra. Deras läte liknade älldeles det sprakande, som. elektriska: gnistor hafva med sig;. De spridde sig öfver hela rummet, men hördes dock mest kring bordet och vid jörnrams stol, samt nästan alltid tätt utmed olfvet,. Ett annat slags annönce vankades äfven, liksom ljudet af metall, då man slår derpå med en knoges. Dessa yttrade sig äfvenledes genom 3 slag strax efter hvarandra, och tycktes liksom vara svar på knäppningarne. Utom allt detta hördes äfven mett hvissel och krafsande längs åt golfvet, samt då och då några hårda dunsar :deri, liksom när man går mycket tungt, och Vöro ett par af dessa dunsär så. nära. Reuterholms stol, att den deraf skakades,. : Dock voro dessa bullrande slag mycket rarare än de andra annoncerna, hvilka från arbetets början till dess slut läto jemt höra sig. Äfven skedde en smäll vid det ena fönstret, liksom man kastat något med häftighet, och tycktes det som om metallringen, hvilken höll gardinen, dervid klingade, hvarefter det åter strax tystnade. Under hela tiden sågs esomoftast, ehuru mer och mindre klart, Kur det skymtade något hvitt, hvilket ibland lyste till som ett svagt sken. Detta sällsamma hvita höll sig mest öfver bordet, specielt öfver bibeln, men tycktes dock deremellan skrida-af och ani rummet, samt i matt liknelse af menniskofigurer,. På detta sätt varade arbetet från kl. 12 till VY, till 2 (1), då annoncerna så småningom började minskas och slutligen alldeles upphörde just som klockan slog half 2. Björnram gick då ut i yttre rummet för att hemta ljus, hvarefter han sönderref och uppbrände den mystiska papperslappen, slog igen bibeln, men bad att allt det öfriga skulle Få ligga orördt till följande morgon. Benet lemnades äfven qvar, och erhöll Björnberg tillsägelse att gömma det till en annan gång. Det ifrågavarande nyckelbenet af en död menniska (det är något frappant af Friskyttens hocuspocus i allt detta!) har en liten historia för sig, och Reuterholm berättar den med mycken öppenhet i sina till redogörelsen för det nyssomhandlade arbetet fogade anmärkningar. Björnram hade samma afton hemtat det från Johannis kyrkogård, i söllskap med de båda upplyste och strålände bröderna. Fyndet var emellertid Reuterholms; han bade nemligen någon tid förut shändelsene blifvit det varse på nämde kyrkogård och lagt det på ett afsides ställe, tills han sedan vid en promenad fick tillfälle att fråga Björnram om det var en riktig clavicule, hvilket han bejakade.Vid det Björnram nu denna afton hemtade det magiska benet, bemärktes intet annat, än att han — lemnade ett gammalt halföre der benet legat; han gick sedan för sig sjelf med sitt byte och kom ej igen förrän efter ett par timmar. Redan under timmarne före arbetet hade Björnram, hvilken Reuterholm här och der ger smeknamnet vår lille profet, visat mycken och tilltagande oro. Medan de ännu voro i en helt annan våning, än der parbetsrummet, låg, hade en annonce med 10—12 starka slag låtit höra sig i sjelfva den stol, på hvilken B. satt; till slut fann han för godt att göra en ända på detta förtidiga spökahde förmedelst att öppna en liten dosa och derur framtaga något, som han höll i handen, då det på en gång blef tyst i rummet. Vid tillställningen af arbetsrummet hade man noga iakttagit att utfytta en hop skulpturer af nakna qvinfolk, hvaremot der befintliga bilder af karlar fingo stå qvar, fastän de ej heller voro mera klädda. Då ljusen utsläcktes för arbetet., uppmanade Björnram de tillstädesvarande att upplyfta sina hjertan till den Högste, samt förnämligast hafva ögonen fästade på bordet och bibeln. Under arbetet fick man endast helt sakta tala med hvarandra; händelsevis kom Reuterholm att fråga Björnram, om han tordes tilltala de andar, som visade sig, men Björnram svarade härpå undvikande och bad Reuterholms hålla inne med dylika förfrågningar. Ått detta skuggspel dock måste hafva haft betydande verkan på arbetarens, trodde Reuterholm sig finna af Björnrams täta andetag och många suckningar,. Reuterholms och Björnbergs preparation till arbetet bestod i intet annat än fastande hela aftonen och afläggande af de gröfre metallerna. Natten mellan den 30 och 31 Oktober 1782 utförde Björnram ett nytt arbete hos-H;K. H. hertig Carl af Södermäånland, dervid Björnberg och Reuterholm också voro närvarande. Städningen dertill var alldeles densamma, som vid nyss beskrifna högtidliga tillfälle. Samma oumbärliga nyckelben begagnades äfven dervid. I Reuterholms beskrifning häröfver kallas: lokalen denna gång mera högtidligt sanctuarium och -bordet med de tre ljusastakarne altaret, Till en början ville denna natt andarne liksom tredskas, och Björnram nödgades Spåskyhda deras ankomst med: en extra kallelse, derunder: han oftast halfhögt uttalade några underliga ord, deraf det första var Laus, Lofs eller Laufs. Kort derpå infunno sig också gästerna, ganska riktigt och gåfvo sig tillkänna medelst sparkande, knäppningar och små rasslingar längs golfvet. Björnram bad de närvarande vara förberedda på en stark smäll i bordet; den inträffade också, och så stark, att åskådarne eller åhörarne trodde att rökelsekaret föll sön5: AA ANV: FY