Franska landsflyktingarnes i London åsigter rörande Napoleons krigsplaner. För kort-tid sedan meddelades i detta blad de landsflyktiga italienska republikanernas af 150 personer undertecknade förklaring, att de ansågo ett italienskt förbund med kejsar Napoleon för en skam och ett brott och hans krigsplaner farliga för Europa. De franska politiska flyktingarne i London hafva nu afgifvit en likartad protest, af hvilken vilemna några utdrag. Union republicaine (såsom sällskapet kallar sig) säger först att Louis Napoleon har i den italienska frågan vädjat till landets ädlaste känslor i ändamål att vinna allmänna opinionen för sina svarta planer. Derefter heter det: Lyckligtvis har Frankrike dock ej förlorat minnet, der det ligger förlamadt på smärtans läger; Det kommer ihåg de eder, denna menedens personifikation svurit republiken; det kommer ihåg ,— och vi erinra Europa -derom! — att han kort före statskuppen äfvenledes vädjade till de populära grundsatserna; att han talade om sin låjåtet, sin heder; att han i sitt bådskap till folkets representanter sade: I hafven allesamman rätt att begära en revision af konstitutionen och att besluta den; jag ensam är bunden af en ed, som jag måste hålla ... Då måste ban söka bedraga nationen, måste utbreda tvifvelsmål och ovisshet genom att med högtrafvande ord förneka den sammansvärjning, som hans handlingar förrådde. Detta förställningssystem fullföljde han ända till det yttersta. Sålunda störtade han republiken i republikens namn. Sålunda konfiskerade han allmänna rösträtten och gjorde den till ett tyranniets verktyg under förevändning att vilja återställa den i dess renhet. Måtte denna erinran blifva folken en helsosam lärdom! Nu nyttjar denne man samma lögnens och tvetalans medel. För att sätta i verket sin fixa id6: att åt kejsardömet återifva. dess fordna gtänser och hämnas nederInget vid Waterloo, vill han insöfva Europa till yttersta stunden och bedraga dess vaksamhet på samma sätt, som han lurat Frankrikes. Han talar om fredliga afsigter, när alla hans handlingar häntyda på ett länge förberedt krig. Han talar till italienarne om frihet och nationalitet, liksom han talade till Frankrike om republiken och om allmänna rösträtten. Må Italiens liberala besinna detta! Dock, vi vilja icke förolämpa dem med tron att de misstaga sig om Louis Napoleons syften. Det Italien, som lefde och verkade i Milano, i Brescia, i Rom, i Bologna, har icke glömt att när Radetzky och hans kroater hade tillintetgjort friheten i norr, stötte Louis Napoleon brodermördarens dolk i romerska republikens hjerta. Hvad skulle Italien hoppas af hans seger? Kanske att det ok, som tynger Frankrike, blir lagdt äfven på Italiens nacke? ett ombyte af förtryckare, utan mildring af lidandet? att dess ädla martyrer blifva deporterade till Cayenne eller Lambessa i stället för att försmäkta i Mantuas kasematter eller Spielbergs fängelsehålor? : Instämmande i den förklaring, som de italienska republikanerna offentliggjort, bedja vi de italienska patrioterna: låten icke hänföra er af det rättmätiga hat j hysen till det österrikiska förtrycket! Må er smärta ej komma er att glömma, att friheten ej kan komma annat än från frihet; öden icke ert blod i strider, som endast föras i en skuldbelastad ärelystnads intresset Tiden nalkas, då frihetens verkliga strid mot despotismen åter börjar. Louis Bonaparte känner detta redan. Han hör på afstånd vågornas brus, som tillkänna: