j makten måste tagas ur händerna på charla tanerna och. empiristerna. -Rätten är på samma gång frihetens regel och mått. Likasor rätten är omöjlig utan friheten, emedan der då saknar innehåll, så är ock friheten omi lig utan rätten, emedan den då saknar v sende. De teorister, som tro sig tjena fr hetens sak derighom att de fordra en absolut och obegränsad frihet, ådagalägga en begreppsförvexling, ty frihet att göra allt är en negation af friheten, en negation af samhället, en negation af humaniteten. Om min frihet verkligen icke eger något annat mått än min förmåga, så är jag underkastad mir passioner, och verlden lyder styrkans väld Rätten flyktar bort, och tager med sig i si flykt friheten. På ett annat ställe i boken yttrar sig hr Jules Simon om makten sålunda: Ju friare en stat är, desto mera begränsad är der makten, och ju mera makten begränsas, desto mer har den af nöden att vara stark. Ingen stat kan kallas fri, såframt ej makten är ur stånd att inkräkta, och medborgrarne ur stånd att motstå makten så länge den håller sig inom gränserna af sin rätt. Det skulle här tyckas som om författaren ej skulle ha annat i sigte än att förlika de tvenne fientliga principerna, att gifva staten hvad den tillkommer, samt friheten och den enskilte det hvaruppå de kunna göra anspråk, och sålunda fastställa denna jemvigt myndigheterna emellan, hvilken utgör det parlamentariska styrelsesättets och de konstitutionella regeringarnes väsende. Men så är ej förhållandet. Hr Jules Simon går vida längre. Friheten härflyter af rätten, och är derföre evig. Makten åter har grunden för sin tillvaro i nödvändighetens kraf; den är derförc bestämd att försvinna, likväl icke plötsligt och med våld, utan småningom efter tid och omständigheter, i mån som de nödvändigheter. hvilka gifvit. den sin uppkomst, efter hand upphöra. Värsta svårigheten blir att bevisa makten, att den ej längre är nödvändig, och att stunden är inne för densamma att lemna sin plats åt friheten. Om emellertid hela verlden säger henne, detta, så får hon väl slutligen lof att Lesluta sig till reträtt. Så långt ha vi väl ännu icke kommit, och en mängd personer skulle tro sig förlorade, om de ej finge lefva under förmyndareskap; men böcker af den art, som den förevarande, påskynda märkbart sakernas gång. Detär egentligen af vbrist på kännedom om hvad friheten i sjelfva verket är, samt huru och till hvad grad man må kunna begagna henne, som hon fruktas af så många menniskor. — Af Fryzells Berättelser ur Svenska historien har i dagarne utkommit 27:e delen, utgörande tillika 7:e häftet af historien om Carl den Tolftes regering. Författaren geridenna del en karakteristik af Carl, innehållande, utom förut kända drag, åtskilliga nya, samt teckningar af hans närmaste fränder äfvensom de förnämsta af Sverges statsmän, krigare, vetenskapsmän och skalder på hans tid. Häftet slutar med berättelsen om statsrättegångarne under Carl XII:s tid samt de svenska krigsfångarnes öden i Ryssland. FY. AR