Mystikern Björnram. (Forts. från gårdagsbladet.) Reuterholm har för öfrigt hållit en särskilt magisk arbetsjournal öfver sina vetenskapliga, försök i det allerhögsta frimureriet under Björnrams auspicier 4). N:r 2 i denna journal utgör: den detaljerade beskrifningen öfver det ofvannämda mystiska arbetet på Johannis kyrkogård; vi anse den kunna i sin helhet intressera våra läsare och hitsätta den derför in extenso: Vid det klockan slog 34 till 12 (natten mellan den 15 och 16 Okt. 1782) förfogade vi oss (hertigen, baron Ruuth och Reuterholm) ned från hertigens rum, då vi efter aftal träffade Björnram på Norrbro och togo sedan ginaste vägen till Johannis kyrkogård. Inemot vi kommo den så nära, att vi fingo den i ögonsigte, skilde sig B. litet ifrån oss och gick den återstående delen af vägen alltid 10312 steg framför oss. När vi hunno till kyrkogårdsporten, funno vi densamma emot vanligheten öppen(!) och vi sågo äfven att Björnram, vid det han nalkades den, gjorde i luften ett kors framför sig. Han gick sjelf fram till kyrkan och bad oss emellertid dröja ett stycke derifrån. Vädret var vackert, lugnt och stjernklart. Efter ungefärligen VY, timmas qvarantain, hvarunder vi flera gånger tyckte oss se en lysnad i fönsterna på kyrkan, liksom om det hade blixtrat, återkom vår ledare för att följa oss dit, Han prestafverade sjelf och vi andra följde honom i hamn och häl. Vi gingo då den vestra dörren förbi och till den norra; men innan vi hunno dit, blef jag på sidan om oss under en något upphöjd grafsten varse en röd eld, som brann temligen hög, likt ett mycket stort eldkol. Jag visade den åt de andra, som äfven sågo densamma alldeles lika, och vi beskådade den både länge och helt nära. Den kontinuerade än att brinna när B. påminte oss att följa sig, emedan den bestämda tiden till arbetet nu vore inne, då klockan i detsamma slog V, 1. Vi förfogade oss då till norra dörren, hvarest B. efter de vanliga curialierna med cirkel och korsteckens görande åc. åc. började bulta och fick strax inifrån ett så starkt slåg till svars, att han dervid likasom studsade; samt bad-oss endast på några minuter gå litet afsides, emedan han måste högt utsäga vissa ord, dem vi ej borde höra. Några ögonblick derefter ropades vi dock tillbaka, då ban, sedan han först några gånger sakta klappat och deruppå bekommit svar, ur fickan upptog något, som till figuren liknade en aflång brynsten (den vi likväl ej närmare fingo beskåda), hvarmed han ref sig ini handen, och bultade derunder nästan allt för ett uppå dörren, sägande dervid sakta vissa ord, samt suckade då och då till vår Herre. Härmed hade han ej länge fortfarit, förrän det började att knäppa i både lås och gångjern och slutligen hördes tydligen huru den rigeln, som stänger dörren, småningom undandrogs. Efter mindre än Y, timmas arbete var också den ena hälften deraf alldeles uppe. Vi höllo då på att sjunga Victoria, i hopp om att han ämnade föra oss in i kyrkan; men Björnram bedyrade, att ehuru det verkligen varit hans tanka, vågade han likväl ej denna gången göra det, i anseende dertill att någon af sällskapet vore antingen ej nog preparerad, eller ock ej eljest i den belägenhet, som borde; hvarmed vi måste låta oss nöja, och började ban strax derpå med samma stens gnidande och öfriga ceremonier att arbeta dörren fast igen, sedan han dock först tillåtit oss att tillräckligen försäkra oss om att den verkligen varit riktigt uppe. Jag märkte härvid att han nu brukade andra ord; -än till dess öppnande, men för öfrigt förböll det sig på ma vis, med brakande i gångjern, lås och Tiglar, tills den gick alldeles fast, då vår arbetare också var så matt, att han nödgade sätta sig ner på 4) Magisk arbetsjournal författad af C. A. Reuterholm för åren 1782 och 1783.