älskliga qvinnan vägrade naturligtvis att godvilligt tillfredsställa den granne, lysande officerns fordringar, och hvarken löften eller hotelser verkade på henne. Då tillgreps våldet. och trenne mäns förenade krafter segrade snar: öfver hennes motstånd, som dock ej var alldeles utan följder, ty vare sig att hon lyckat: bemäktiga sig något hvasst instrument elle; att hon endast brukade de vapen naturen skänkt, alltnog hon blesserade sina alla trc motståndare i ansigtet, så att de buro fula skråmor en tid bortåt. Mens hon blef dock besegrad och dådet fullbragt. Vi förbigå föräldrarnes förtviflan vid dotterns återkomst. Fadern skyndade till öfverpolismästaren, grefve P—r, och berättade hvad han visste om våldsverkarnes utseende; men då de endast buro mössor samt grå uniformspaletots. kunde han icke närmare uppgifva af hvad regemente de voro. Polismästaren lofvade visserligen att göra sitt bästa, men då fadern inom kort återkom, sade honom hr grefven att det bland 40,000 man, som äro förlagda i och kring hufvudstaden, var omöjligt att utröna hvilka våldsverkarne varit, samt att det klokaste fadern kunde göra vore att alldeles tiga, för att frälsa sin dotters annars ohjelpligt förlorade rykte. Väl förmäles att äfven kejsaren fått höra af saken och fått samma svar, men man vet icke säkert om detta är grundadt. Hvad skulle den arme fadern vidare göra! Han skref emellertid till sir son, officer vid ett landtregemente, och berättade om systerns olycka. Denne tog saken sig an, begärde permission, skyndade till Petersburg, examinerade noga sin syster och lyckades att genom några hennes erinringar om officerarnes uniformer upptäcka till hvilket regemente de hörde. Nu var redan mycket vunnet. Genom en vid samma regemente anställd civil tjensteman fick han reda på att trenne officerare der passerade för sjusa o. 8. v., och sedan han samlat allehanda smärre notiser, uppsatte han en kort böneskrift till kejsaren, med relation om hvad han upptäckt och om de trenne sjukes namn, fick genast audiens, och sedan kejsaren genomläst hans skrift, fick han det svar att skyndsam rättvisa skulle blifva skipad. Genast blef öfverpolismästaren uppkallad; jag vill tills i morgon f. m. ha en sann rapport om hvad som passerade med den unga flickan i Czarsko den 25, och, märk det, en sann. Nu kunde de brottslige ej längre skyddas. Hufvudmannen var: en ung furst Galitzin, hans ene hjelpare en grefve Tolstoi, den tredjes namn minnes jag ej. De erhållna skråmorna hade tvungit dem att hålla sig inne och detta hade bjelpt till att upptäcka dem. , Ehuru straffet torde synas våra läsare lindrigt, var det dock relativt till här rådande förhållanden strängtnog. Furst Galitzin sammanvigdes med Olga, hon erhöll halfva hans betydliga förmögenhet och blef genom kejsafens befallning samma dag skild från honom. Alla tre våldsverkarne blefvo transporterade till ett landtregemente djupt in i landet, utan åtnjutande af den gradförhöjning, som i sådant fall tillkommer gardesofficerare. Så lyder berättelsen, som jag fått från flera båll och anser tillförlitlig. I ett land, der publiciteten icke tillåtes omförmäla detringaste, som rör enskilt person, är det endast genom ryktet och enskilta berättelser man får dylika notiser. Derföre torde ock svårligen i något land så många till en del vidunderliga rykten cirkulera som i S:t Petersburg.