rätt klart — ett alldeles sjelfständigt helt för sig, som, hvad nationaliteten angår, visserlizen har några beröringspunkter med de andra nationer, mellan hvilka det ligger in klämdt (så t.ex. en mängd serviske ord ispråket, som vi nyss anmärkt), men dock på intet vis får med dessa sammanblandas. FRumänen (moldau-walachen) är också i bög grad jaloux .om denna sin ståndpunkt på egen botten, och han lemnar icke gerna något tillfälle obegagnadt att öppet ådagalägga sin förkärtek för sitt nationella namn, samt öfverhufvud för sina traditioner från den romerska tiden. Man egde ett eklatant exempel derpå under len stora ungerska revolutionen år 1848. Det erinras att det rådande statsenhetspartieti Unzern hade proklamerat det -ungerska elementets tusenåriga suprematin, och till och med bade bestämt ett straff af 4 års fängelse för hvar och en, som vågade att förneka den sungerska nationens fullständiga enbet. Det är likaledes i hvar mans minne, att ej blott Kroatien under Jellatschisch reste sig mot detta ungerska anspråk på att inom revolutionens och republikens solidaritet indraga äfven elementer, hvilka voro icke-ungerska, men att walacherna i Banatet och Transilvanien gjorde detsamma. Man vet, hur de transil vanska walacherna under Janko gåfvo i lånsa månader Behm så mycket att sköta, att han med sin armå blef alldeles afsöndrad från de större ungerska operationerna, ja till den grad, att man en tid ej ens visste om han fanns till. På de stora folkmötena i Blajum såg man då walachernas fanor bära inskriften: Virtus romana redivivan, och när Janko började kriget, var det, på gammalt romerskt vis, i spetsen, ej för kompanier och bataljoner, men för centurioner och decurionerp. I allmänhet hafva rumänerna långt bättre reda på sin romerska forntid, än på landets senare öden under folkvandringsperioden och ända upp i den nyare tiden; menige man känner intet af denna dess mellanliggande historia, men han känner förträffligt kejsar Trajanus, och hvad vi kalla Carlavagnen kallar han Trajansstigen.. Det är detta folk, hvilket med så mycken trofasthet och ihärdighet bevarat sina äldsta minnen och håller fast vid sin ursprungliga nationalitet; det är detta folk, som 1 dag finnes af vissa engelska blad (af vissa orsaker!) skildradt som ön utdöd och intet betydande fraktion af ettfolk, omöjligt att återkalla till lif, lika omöjligt, som det vore att åter upprätta en baskisk nationalitet! Man gör i England Donaufurstendömena orätt. Och den walachiska bonden svarar dertill stolt: Rumani nu peril (Romanus non perit, Romaren förgås icke) ). ) Se en intressant artikel af grefvinnan Dora dIstria öfver den rumänska nationaliteten, i ett af de sista häftena af Revue des deux Mondes.