England, skulle ett sådant arbete anses höra till hvardagligheter, helst der dock redan al naturen är gjord en början dertill förmedelst trenne små öppningar, der pråmar och båtar verkligen kunna krypa igenom. Ar 1856 gjorde till och med en fransk kapten Magnan ett försök att gå genom Jernporten med ett litet ångfartyg och lyckades, ehuru fartyget måste göra åtskilliga laxsprång utför de -små katarakter, som den sammanpressade floden här bildar; Magnan vann sitt mål, som var att visa, det ingenting är för modet och företagsamheten omöjligt, och det lider väl knappast något tvifvel att, när Donauskeppsfarten.. hvilken — som man vet — äfven är en af den nyaste tidens sväfvande frågor, engång blir reglerad, Jernporten äfven skall blifva öppnad för navigationen, hvilka småsinnade intressen som än kunna lägga sig deremot. Som det ännu är, måste passagerarne finna sig i att vid denna punkt gå i land och låta sig med vagnar transportera omkri.g Jernporten till det s. k. Severini Torn, Turnu Severinu, der andra ångbåtar taga en åter ombord och fortsätta flodresan. Man har nu bela vägen den walachiska jorden till venster om sig och fördjupar sig allt mer och mer i de uti våra dagar så ofta omtalade Doraufurstendömena. Författaren hade redan ombord på ångbåten tillfälle att komma i samspråk med en hel hop rumäner. Dels var det adliga familjer eller, som de sjelfva älska att kalla sig, bojarer, dels personer tillörande detta tredje stånd, som i den nyare tiden har aflöst judarne, hvilka eljest under århundraden ensamma bildat öfvergångsklassen mellan adeln och bönderna i Donaufurstendömena. Hela racen är utmärkt för sin skönhet, rikt, svart hår, eldiga, lifliga ögon, bågiga ögonbryn, fina drag i förening med en viss naturlig gratie och förnäm hållning — walacherna kalla detta fromosezza, motsvarande grandezzan hos spanjorerna, af det latinska formosus,. — Till och med hos allmogen finner man ofta denna rumänska fromosezza; ser man på vinbergen vid Donau de walachiska bondflickorna vandra upp åt höjderna, bärande med ett visst allvarligt behag sina krukor af gammal etrurisk form, förledes man lätt att tänka på antikens statyer, ehuru drägten, den brokiga kjolen, pelsverket och de gula eller röda stöflorna å andra sidan gifva dessa rumänskor ett karakteristiskt österländskt tycke. Böndernas hela kostym öfverensstämmer emellertid ännu i dag fullkomligt med den, hvari de gamle dakerna föreställas på Trajanskolonnen och Konstantin den Stores triumfbåge i Rom; framförallt är den. gamla dakiska hufvudbetäckningen troget bevarad. Ombord på åvgfartyget träffade författaren bland andra förnäma walachiska da-J. mer den för sin skönhet bekanta prinsessan Nathalia Ghika, en dotter till den siste hospo-1. daren af Moldau, hvilken i fjol tog lifvet af sig i Paris. Hon var nu djupt sorgklädd,l men strålande af fägring, behag och sann furstlig värdighet. Hon har i ett tidigare äktenskap haft till gemål den icke obekante agan i Bukarest, Balsch (af den rika och frejdade bojarfamiljen), men är nu, sedanjs denne hennes första man föll i en duell för några år sedan, omgift med en ung hr Mikos 1; af en annan förnäm wallachisk slägt, som äfvenledes ofta låtit höra af sig under denli senaste tiden. Inom de storbojariska familjerna lärer råda icke så alldeles obetydlig demoralisation i mer än ett afseende, men författaren tager kärnan af folket i försvar mot de beskyllningar, som i sådant afseende systematiskt göras emot detsamma särdeles från österrikisk sida (hvarest man dock först borde sopa rent för sin egen dörr). De lägre klasserna, yttrar hr Schiern, berömmas tvärtom allmänt af opartiska personer för sin redlighet i handel och vandel och hela folkkarakteren röjer en sådan mildhet och vänlighet, att den till och med någon gång faller i det mindre manliga. Det behagliga intrycket af ett samtal med dessa walacher vinner ytterligare när man blott hör dem tala sinsemellan på sitt egetl! språk, som säkerligen af alla romanska är det mest välklingande och milda. Tilltalar man på italienska en -walachisk bonde (som i parentes sagdt kanske aldrig har hört tålas om något italienskt språk), spetsar han: örenen och spårar genast bekanta toner, och hörer man endast i den aldra vanligaste konversation mellan två walacher sådana uttryck, som ,buona saral sneopte (p sättes i walachiskan vanligen för det latinska c) buonal Sanetatel behöfver man icke mer, för att veta, att man här har för sig en gammal ttaliensk ): folkstam. Det är sannt, att en mängd slaviska ord hafva trängt i rumänernas språk; men äfven med detta är det dock ej mera förvandladt eller förfuskadt, än att ju, enligt hr S:s åsigt, en itälienare och en walach ännu i dag må med stor lätthet kunna göra sig begripliga för hvarandra, Vi komma här till frågan om rumänernas nationalitet. Vissa författare hafva visserligen med mycken lärdom sökt göra gällande den åsigt, att walacherna icke äro annat än romaniserade slaver, och att sjelfva den gamla dakiska stammen icke var en italisk, utan ett slaviskt folk, som först italiserades genom den romerska koloni, Trajanus förde till dessa Donauländer. Schiern är, -som det synes, orubbligt af den andra mening, att man här bar att göra med en ursprungligen icke-slavisk, men verkligen italisk folkstam. I hvad fall som helst har den med en högst märkvärdig seghet behållit sin italiska karakter (ursprunglig eller från Italien påförd, likagodt!) ända intill våra dagar, medan, somi också 8. mycket riktigt anmärker, det romanska elementet längesedan blifvit fullkomligt utrotadt i landsträckor, vida närmare belägna Italien, och der det fordom bevisligen rådde infödd italisk nationalitet. Namnet Walach är från början ett tyskt och detsamma som Walsk, bvarmed man i sin tid hos germaner (och äfven hos oss skandinaver) betecknade vissa vestligare italiska stammar; sjelfva kalla I. tralla fl oms å an ARR RÖ ER DR Sann