AR SEE ER AMVRNIFBET DE GVEPIBSSEMIV fr former vid senaste riksdag och som vid de föregående alltid ansetts stå orubbligt i de frisinnades led, till de konservativa? När man enrollerat honom såsom Ola Månssons underchef, så har man betydligt förvrängt förhållandet, och när man betecknat honom såsom medaljör, en i bondeståndet illa anskrifven titel, helt enkelt sagt en osanning. Den tredje af ståndets fullmäktige i riksgäldskontoret, Lars Magnus Knutsson från Östergötland, äfven tillhörande majoriteten och sedan 1844, då han först blef riksdagsman, troget vidhållande sin plats i det parti, som bildats af oppositionen redan 1840, väckte blott tre motioner om a) skjutsningsskyldighetens reglering, b) anslag för anläggning och förbättring af vägar, och c) ytterligare lån till sjösänkning och båtleds åstadkommande inom en trakt af Östergötland, — så att man af hans motioner icke kan fatta något omdöme om hans politiska ställning; men till denna blir tillfälle att återkomma, när vi betrakta -bondeståndets förhållande i grundlagsfrågorna, och vi tro oss då kunna visa, att äfven de mot honom, förnämligast i en landsortstidning, gjorda uppgifter varit otillbörliga och egnade att gifva en falsk föreställning om bans hållning. Om man nu öfvergår till tre andra ståndsledamöter, som räknades till minoriteten, så fiöner man af deras motionsförteckningat ungefär detsamma, som man funnit af de anförda, naturligtvis med någon skiljaktighet efter hvars och ens individualitet. Pehr Sahlström från Stockholms län väckte motioner om a) upphäfvande af de bestående hindren för hemmansklyfning och jordafsöndring; b) skjutsskyldighetens reglering; c) förhöjning i ersättningen för kost och inqvartering åt soldat och båtsman under tåg; d) statsbidrag till inrättande af sockenbiblioteker; e) anslag till grefve Rudenschöld för organiserandet af en modellskola; f) det lägre presterskapets lönevilkor, samt två tillfälliga om g) framställmng till statsutskottet att snart inkomma med utlåtande angående ordinarie statsregleringen, och bh) räntan å medel, som utlemnades af 12-millionerslånet. Nils Larssons från Jemtland motioner utgingo på a) befrielse för rotehållare i Jemtland från bidrag till soldatbeklädnadens underhåll och anskaffning; b) befrielse för rustningsskyldige att inoch utryckningsdagarne bekosta nummerhästarnes utfodring; c) anslag till lön åt en provincial-läkare i Ragunda; d) anslag till befrämjande af vattenaftappningar inom Jemtland och Herjeådalen; e) anslag till lättade kommunikationer i Jemtland samt mellan detta landskap och Norge; f)befrielse för ett nybygge från rotering på obestämd tid, samt två tillfälliga om g) gemensamma öfverläggningar mellan riksstånden, och h) skrifvelse till K. M:t om framställning till norska storthinget angående transitorätten. Förre vice talman Per Erikssonfrån Wermland väckte, liksom Knutsson, blott tre motioner, om a) reglering af skjutsningsskyldigheten; b) postskjutsen, och c) ändring i handelsordningen i ändamål att hindra landshöfdingeembeten att godtyckligt vägra tillstånd till landthandel. Särskilt bör det ock för öfrigt ihågkommas, alt två af ståndets ledamöter väckte motioner om en. genomgripande epresentationsförändring och af dessa tillhörde den ene, nemligen Hultman från Nerike, som till konstitutionsutskottet ingaf Örebroförslaget, minoriteten, medan den andre, Anders Gudmundson, i allmänhet räknades till majoriteten. Han upptog samma förslag med den modifikation, som bondeståndet en gång förr på hans aflidne broders Bengt Gudmundsons framställning antagit såsom sin gemensamma tanke. En tredje ledamot, ännu mera afgjordt än Anders Gudmundson hörande till majoriteten, Tobias Lind från Bohus län förklarade att äfven han ämnat hos konstitutionsutskottet framlägga Örebroförslaget, men fann det öfverflödigt, då Hultman derom redan gått i författning och Lind, såsom ledamot I könstitutionsutekottet, kom i tillfälle att der verka för det af de begge förslagen, som kunde bafva största utsigten till framgång. Det är sålunda inom alla grenar af motionsväsendet man träffar samma riktning hos de begge så kallade partiernas medlemmar, en riktning, som hufvudsakligen syftade till större politisk jemlikbet, lättande af den jordbrukande befolkningens bördor, upplysningens främjande, en mängd företag till kommunikationsväsendets förbättrande samt åtskilliga förändringar i allmänna lagen till närmare öfverensstämmelse med nutidens fordringar på humanitet och bättre social ordning. Om man sålunda opartiskt jemför de uppgifna minoritets-ledamöternas motionsförteckningar med de här betecknade majoritetsledamöternas, så skall man icke kunna neka, att de i allmänhet väl kunnat komma från män af ett och samma pelitiska parti. Och om det icke blefve alltför vidlyftigt skulle man kunna ådagalägga ungefär detsamma i fråga om nästan alla bondeståndets motionärer. När nu Sablström, Nils Larsson, Per Eriksson och Hultman allmänt erkännas. för liberala, så måste det åtminstone icke af motionerna kunna slutas, att Anders Andersson, Johan Persson, Lars Magnus Knutsson och Tobias Lind öfvergifvit sin förut under många riksdagar intagna liberala ställning; tvärtom utvisa deras motioner, att de ännu vid senaste riksdag fortfarande verkat för det liberala partiets syften. Denna åsigt skall få ännu meta stöd, då man granskar deras förhållande i de särskilta frågorna, och skall vinna sin tillämpning äfven på många af de öfriga riksdagsmännen, mot hvilka man, Gud vet af hvilka motiver, velat väcka misstroende hos kommittenterna, såsom t. ex. Josef Holm, Per Mattsson, Wassmuth, Liss Lars Olsson, Herman Öbom, Nils Andersson från Kristianstads län, Nils Svensson från samma län m. fl. både äldre och nyare ledamöter inom ståndet. Moldau-wallaochiska förhållanden. I.