Se AASE Gille leg vi Bite fIRLe fURUF BELT riktningen åt de öfrigas åsigter och beslut. Lars Rasmusson kände sig i så fall till den grad säker på sitt eget inflytande och på Ola Månssons i verkligheten ringa sympatier. att han ganska ofta i stränga uttryck tillrättavisade Ola Månsson och äfven, enligt hvad en riksdagsman berättat, vidett tillfälle; då Ola Månsson sökte göra sin mening gällande, kunde rent af visa: ut: honom från att sammanträde, Bvarefter de qvartvärande, när Ola Månsson efterkommit Lars Rasmussons antydning att aflägsna sig, fattade sin öfverenskommelse i strid med Ola Månssons önskan. Men Ola Månsson var alltför klok: att icke i allmänhet föga sig efter de öfrigas vilja, för hvilken han sedermera framstod såsom den skickligaste sakföraren i plenum, och derigenom såg det ut som om Ola Månsson ledde ståndets: majoritet, fastän han endast var dess skickligaste debattör. Hvarken Lars Rasmusson eller -Pehr Mattsson voro likväl partichefer i egentlig mening och man kan icke anse någon Viss ståndsledamot -såsom chef på det sättet, att efter hans vilja de öfriga röstade. Tvärtom kan man af protokollerna finna att i de särskilta frågorna än den ene och -än den ardre utaf dem, som ansågos tillhöra majoriteten, talade och röstade med dem, som -ahsågos utgöra det egentliga oppositionspartiet och tvärtom. Sålunda. hände det mången gång att partierna helt och hållet omblandades, hvilket isynnerhet inträffade i flera vigtiga frågor, såsom den om religonsfriheten, .den om jernvägarne c: Bondeståndets. ledamöter hafva i allmänhet allt för ringa politisk och parlamentarisk bildning för att gruppera sig i systematiskt afslutna partier. Det är de individuella åsigterna, de lokala — för att icke säga de personliga — intressena, som för hvarje särskilt fall bestämma partibildningen, och blott ett fåtal af: allmogens riksdagsmän, såväl bland de liberala som konservativa, förstår att göra en systematisk opposition, medan de allra flesta — man kan säga nästan alla — hysa en bestämd -fruktan för att anses såsom systematiskt ministeriella. Jag har till en början velat anmärka detta, emedan jag anser det sakna alla giltiga anledningar att, såsom ofta skett i korrespondensartiklar till landsortstidningar och nu senast i en här utkommande tidning, framställa en mängd af de aktningsvärdaste folkombud, som under många riksdagar troget och efter bästa förstånd arbetat för reformer i våra statsinrättningar och för kontroller på regeringsmakten, såsom viljelösa verktyg i en mans händer, hvilkens framfärd både under och efter riksdagen blifvit föremål för ett lika allmänt som strängt klander. Hvad dessa riksdagsmän af bondeståndets majoritet kunna hafva felat må de väl åtminstone sjelfva få svara för; att de kunnat misstaga sig i mycket lära de icke ets sjelfva vilja bestrida; att de vid sina tillfällen blifvit vilseledda, äfven af en Ola Månsson, är tyvärr säkert; men att de skulle i allmänhet hafva utgjort en trupp under hans kommando, det saknar likväl i verkligheten all, grund. Då bondeståndet här samlade sig 1856 i Oktober hade naturligtvis de riksdagsmän, som bevistat flera riksmöten och som längre tid voro bekanta. såsom i det närmaste liktänkande, utvexlat åsigter angående utskottstillsättningen. Att fullmäktige i banken och riksgäldskontoret, äfvensom en och annan af dem, som i egenskap af revisorer besökt hufvudstaden sedan förra riksdagen, härvid kunde hafva gjort någon öfverenskommelse, är ganska antagligt ; men åtminstone för de tre första utskotten (konstitutions-, statsoch bevillningsutskotten) voro inga listor uppgjorda. Man sökte gå hvarandra till mötes på bästa sätt; man ville vara en:ga och icke genast i början dela ståndet i partier; ty man hade en förkänning af att förslag skulle framkomma, mot hvilka behöfdes samlade krafter. Det var således icke fråga om att utestänga några vissa från utskotten, och de liberala lemnade lika villigt utskottsplåtsåt Peter Jönsson och Medin, som åt Sahlström eller Matts Persson. Endast i fråga om--Ola Månsson önskade flera att han måtte aflägsnas från statsutskottet, emedan han var misstänkt i anslagsfrågor, och man erbjöd honom i stället plats i konstitutionsutskottet, men han! nekade så bestämdt att härpå ingå, att man; för att bibehålla samdrägten och icke genast åstadkomma splittring, gaf efter. Det;var en svaghet, en oklok handling, men motivet var icke klandervärdt. . Hela utskottstillsättningen bar derförutan nog starka spår af bemedlings-och försoningsbemödanden: För öfrigt följde man vid utskottstillsättningen den häfdvunna fastän skadliga vanan att till ordinarie ledamöter i utskotten icke utse någon enda nykommen riksdagsman, utan placera dessa såsom suppleanter, oaktadt man om vissa bland dem kände, att de genom: kunskaper och erfarenhet hade vida större förmåga att fylla sin plats, än åtskilliga gamla riksdagsmän, hvilkas hela merit för ledamotslatsen bestod i deras redobogenhet och) påitlighet att rösta efter de tongifvandes vilja. Så blef t. ex. Anders Ersson från Dalarneledamot i statsutskottet och Erik Kristensson i bevillningsutskottet, medan Mengel, Samuel Ödman, Sköldberg, Anders Gudmundsson och Jonas Andersson blott blefvo suppleanter. Eu ockannan äldre riksdagsman med känd förmåga, såsom t. ex. Bergström och Anders Bäckström, blefvo också otillbörligt åsidosatta, då de valdes blott till suppleanter i ekonomiutskottet. der en Erik Carlsson från Stockholms län, en Jacob Lindby från Gotland insattes såsom ordinarie ledamöter, oaktadt de: saknade så odt som all förmåga att bilda sig ett omdöme eller att förfäkta sina åsigter. Sedan utskottstillsättningen väl var fullbordad, började något -hvar afgifva sina motioner, af hvilkas beskaffenhet och syftning man till en del kan bedömma motionärernas ställning. hvarföre en blick på en del af motionpsväsendet icke torde vara olämplig, innan de särskilta stindsledamöternas hållning i de från 1854 års riksdag hvilande grundlagsändringsfyåoor