STOCEHOLM den 12 April Dagens telegrafunderrättelser äro af en något förvirrad och motsägande natur, såsom de måste vara i det ögonblick då man emotser utbrottet af en vigtig och vådlig kris. Af det hela synes temligen klart framgå, att den nittillsvarande ställniagen med hvarje dag och timma blir allt mera ohållbar. Den kongress, vid hvilken fredens vänner för en tid fästat sina förhoppningar, synes näppeligen komma att ens sammanträda, och om äfven detta skulle bli fallet, äro meningsskiljaktigheterna alltför stora och mångtaldiga att man skulle kunha hoppas, att den mer än någonsin invecklade frågan skulle på underhandlingarnes väg kunna bringas till ett tillfredsställande slut. Det blir med hvarje dag allt mera tydligt att icke blött Sardinien och Frankrike, utan äfven Österrike vill kriget. Blotta uppställandet af den lika oantagliga som oförskämda fordran. att Piemont ensamt skall afväpna, innebär ett afvisande af hvarje fredlig öfverenskommelse. Sardinskakabinettet har å sin sida icke blott med stolthet tillbakavisat detta anspråk, utan ock ganska bestämdt förklarat sig icke vilja ha något med kongressen att skaffa, sedan man vägrat detsamma att der intaga säte och stämma. Hvad Cavour vid sitt besök i Paris med kejsaren afhandlat och uppgjort, förblir naturligtvis tillsvidare en hemlighet, men så mycket är visst, att han såväl under sitt vistande i nämde stad, som efter sin återkomst derifrån, visat sig tillfredsstäld med resultaterna af resan. I Turin emottogs han, med den lifligaste entusiasm, och åt en deputation af studenter och arbetare yttrade han efter att ha uttryckt sin glädje öfver att se intelligensens och arbetets representanter samlade kring hans person — den bästa lönen för hans sträfvanden i nationens intresse, en sak alltför hög och helig att ej vinna seger — att den hållning, dessa samhällsklasser vid flera tillfällen ådagalagt, ingåfve honom det fasta hopp, att under andra ännu allvarligare förhållanden Italiens ungdom skulle framstå som en man att möta framtidens faror. Sinnesstämningen inom hela Italien framträder ock: nu med alltstörre bestämdhet. I-Rom, Florens och andra städer ha flera subskriptioner blifvit öppnade i ändamål att med penningar biträda sardiniska regeringen, och från alla håll hasta frivilliga till Piemont. Att allt detta af franska kabinettet förnimmes med stort välbehag, är obestridligt, oaktadt det sken af hofsamhet den franska politiken för en tid ansett sig föranlåten att antaga, egentligen af farhåga för Tyskland, det vill här säga Preussen, ty hvad de öfriga staterna angår, lära de ej komma att i afgörandet stund väga synnerligt på vågskålen, då svårligen någon verkligt nationel agitation lärer kunna tillvägabringas till förmån för Österrike. Preussen har under hela utvecklingen af ifrågavarande kris iakttagit en ytterst försigtig hållning, och det är ej sannolikt, att denna makt skulle, om blott frågan fortfarande kunde bållas inom Italiens gränser, vilja aktivt uppträda till försvar för Österrike: oinskränkta inflytande på halfön. Att Rysssland deremot å sin sida med begärlighet omfattar hvarje tillfälle att stäfja anspråken hos sin mäktigaste granne, torde kunna tagas för afgjordt. helst om sådant kan åstadkommas utan synnerligt äfventyr af Frankrikes obehöriga maktutvidgning, hvilket under närvarande förbållanden synes föga att befara, då den Napoleoniska dynastiens inflytande i alla fall kan betraktas så-om ett personligt, af en enda man beroende, det Habsburgiska husets deremot såsom ett genom sekler fortgående, af den mest segt permanenta art: England har, i trots af den franska alliansen, funnit sig, såväl till följd af sina traditionnella förbindelser till Österrike som afsin lika häfdvunna motvilja för den franska eröfringspolitiken, hänvisadt till en medlande ställning, hvilken under det nuvarande kabinettet sannolikt hade antagit en märkligare lutning åt Österrikes sida, såframt ej opinionen i landet ännu mera än berörde allians lagt hinder i vägen för ett dylikt steg. Att emellertid det här antydda misstroendet emot Frankrike och emot de engelska statsmän, som förmenas hylla dess politiz, egentligen föranledt toryministerens qvarstannande, har numera kommit i dagen. Detirnemligen genom sednare underrättelser bekant, att lord Derby efter det i underhuset lidna nederlaget vändt sig till drottningen och; enligt det i dylika fall häfdvunna bruk och i konstitutionens anda, inlemnat sin och sina kollegers afskedsansökning samt att H. M. icke antagit densamma, utan bedt grefven tänka närmare på saken. hvarefter -hon inhemtat råd af markisen af Landsdowne, som derpå gifvit premierministern det rådet att under nuvarande yttre och inre förvecklingar stanna qvar på sin plats. Denna åtgärd från drottningens sida ogillas af Advertiser, såsom i högsta grad inkonstitutionelt och förnärmande för underhusets myndighet. Whigbladet Ecoxomist anser å sin sida farhågorna för en whigministers menliga inflytande på den yttre politiken på grund af deras förmenta franska tendenser för helt och hållet ogrundade; och anför till stöd för denna åsigt åtskilliga offentliga yttranden af lord John Russell, hvilken då förmodades komma i spetsen för aftärerna. Hvad deremot lord Palmerston angår, hvilken är den, hvars krigslystna politik man egentligen synes frukta, anses han numera allmänt såsom omöjlig, och det radikala bladet Star; Brights organ, förslarade nyligen, att hans blotta närvaro i ett kabinett på hvilken plats som helst ej kunde betrektas annorlunda än såsom en nationalolvcka. Att