ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN EMILIE OARLEN. Å KAPITLET. Åskslaget. Tiden led ett godt stycke utåt eftermiddagen. Höstskymningens tunga skuggor hade inbäddat Svartskär med dess berg, klippor, stränder och boningshus i ett nästan ogenomträngligt töcken. Alltsammans liknade ett dimspel. Det är förgäfveso, sade Emilia, der hon stod vid ett fönster i salen, som ännu var oupplyst, det är förgäfves Jag tänker på att få se något 3 NaMin stackars Emilia, yttrade Thorborg, i det hon kom ut från det upplysta förmaket, du måste ju först höra — och för Guds och din makes skull låt en förnuftig tanke nu få inrymme hos digl Ja, det har du godt att sägal Tror du då, återtog Thorborg, att jag känner ingenting i dag ....... (Thorborg tänkte på sitt sista farväl med kapten Geistern och de ord han sagt straxt förrän han reste: Ni blefo, hade han yttrat, icke så barmhertig mot mig som ni tycktes lofva att bli. Men hvad betyder också en främlings lidande! Tror ni måhända att den rättegångsdag, der jag måste stå som, anklagare 1 en sak, hvarvid ett mig så dyrt föremål oupphörligt skall nämnas, icke är som en tortyrdag i afgrunden. Gifve Gud att jag aldrig velat hafva reda på något! ) So A. B. niis 1—47, 49—58, 61—78