STOCKHOLM den 4 April. Den blifvande kongressen utgör det ämne, : kring hvilket den europe:ska pressens upp-. märksamhet för närvarande vänder sig. Det. är ieke med synnerlig glädje eller förhoppning man -emotser densamma, icke en. gång från deras sida, som önska fredens upprätthållande till hvad pris som helst och som med begärlighet omfatta allt, som, om också blott för ögonblicket, kan aflägsna faran af ett utbrott. Folken veta hvad som förestår dem, då fråga är om kongresser. Stormaktskongresserna ha endast bragt folken olyckor och tjenat till att beröfva dem frukten af hvad de gjort, lidit och uppoftrat för sin frihet och sitt oberoende. Kongressernai Wien, Verona, Laibach och Paris äro i lifligt minne och nationerna äro icke obekanta med deras frukter. Man sväfvar ännu i okunnighet derom, hvar kongressen kommer att hållas, liksom det äfven synes vara obestämdt, huruvida Sardinien kommer att på densamma bli representeradt. eller icke. Det talas om en hel mängd städer, såsom föreslagna till kongressens säte; wissa tidningar tro, att Rom kan komma i fråga; andra tala om Brissel, Aachen, Haag, Geneve, Lausanne, Mannheim, Baden-Baden m. fl. Hvad Sardinien angår, så synes Österrike, i detta hänseende sekunderadt af Ryssland; kanske äfven af Preussen, bestämdt fordra, att det icke på kongressen blir representeradt såsom rådplägande och afgörande makt; utan endast i likhet med de öfriga italienska staterna får ditskicka en kommissarie, för att lemna nödiga uppplysningar. Det återstår att se, hvad verkan Cavours resa till Paris hafi på Frankrikes uppträdande i denna sak. Det heter, att franske kejsaren skulle förklarat sig belåten dermed, att Österrike förbundit sig ått icke angripa Italien och att det vill inlåta sig på förhandlingar med de andra stormakterna rörande specialfördragen med de smärre italienska staterna. Hvad meningen från hans sida är, då han inlåter sig pådessa ongressförhandlingar, oaktadt den österrikiska regeringen tillräckligt tydligt gifvit tillkänna, att den ärnar i alla händelser upprätthålla nämda fördrag, är icke Jätt att inse. Så mycket är visst, att han antingen ger spelet förloradt, emedan Frankrike, om kongressen någonsin komme till ett resultat, skulle bli öfverröstadt .— eller också att han bjuder den ena handen till fred och med den andra sträcker luntan till den längesedan färdiga italienska .minan. Deraf uppstår sålunda det -kinkiga dileromat: antingen revolutionskrig i Italien, eller Napoleon nedsjunker, efter alla de stora anlopp han nu tagit, till.en -pultron och bereder sig snarare än eljest skulle skett Ludvig Filips öde, hvilken föll derföre att Frankrike under hans tid föreföll sig sjelf fegt. Det skulle visserligen kunna låta tänka sig, att Österrike för syns skull medgåfve upphörande af separatfördragen med Neapels och Toscanas regenter, men det skall aldrig -förbinda sig att bli passivt, om fria författningär skulle beviljas af eller påtvingas södra och. mellersta Italiens suveräner eller medgifva någon förändring, som banade väg för en ny inflytelserik napoleonsk politik, Kan man väl på fullt allvar vilja påstå, att den agitation, som föranledt förslaget om reformer i mellersta Italiens förvaltning och fördragen med. småstaterna, skulle kunna lugnas äfven genom dessa frågors lösning? Är det väl troligt, att franske kejsaren skall vilja ötvergifva. krigsplaner, hvilka ligga honom så högt om hjertat,: och hvilka han troligen anser komma att bereda honom triumfer såväl i dynastiskt som i territorialt hänseende? Om man undersöker österrikiska politiken alltsedan: 1815, skall man finna, att den alltjemt i hvad som rör Italien haft två mål i sigte, hvilka den eftersträfvdt med synnerlig hårdnackenhet, utan betänkligheter och med mycken framgång. Dessa tvenne syftemål äro: att förekomma fria författningar och att i utestänga franskt inflytande. För genomförandet af dessa båda hufvudpunkter bar Österrike j sträfvat, offrat penningar och blod samt utsatt sig för stora faror. Det har ömsom vädjat till 1815 års traktater och ömsom kränkt dem, allt efter som det ena ellerdet andra varit : mest öfverensstänamande med dess intressen. Österrike har ett regcringsideal, hvarifrån det). aldrig godvilligt skiljer sig. Det vill ickel. egentligen vara hbårdt eller tyranniskt.. Det vill medgifva och utveckla vissa kommusala och municipala former för så vidt dessa kunna stå i harmoni med en absolutistisk centralmakt. Det vill gerna se sina undersåter rika och belåtna, men det vill ej fördraga någon diskussion och opposition. En verkligt fri författning är just bvad det föresatt gig aldrig skola uppstå ur-dess kommunala institutioner. De krigiska fakta äro för öfrigt vältaligare än alla räsonnementers Österrike gör ingen min att draga tillbaka sina trupper; de förstärkas alltjemt. I Sardinien fortsättas rustningarne. med ifver och sinnena äro i hög grad eldade för kriget. De båda parterna stå framvent stridsfärdiga mot hvarandra och det behöfs blott den allra ringaste konflikt, för att kampen skall bryta löst. I alla händelser skall det italienska folket icke afvakta resultatet af en kongress, hvilket, som man lätt kan föratse, skulle bli ettstatus quo. I sjelfva Frankrike spårar man förgäfves efter tecken, som kulle häntyda derpå . att: det är något synrerligt allvar med kongressen. Krigsrustingarne fortsättäs med oförminskad ifver. De Lyon och Marseille sammandragna trupper ER a PR AA RR RR rn AR ERE PW RR Pet TRIP ARED LE LJ VET Ef LER fn fr rg NR