;ga båten åt det anvisade hållet. För att un -derlätta dessa bemödanden sattes seglet till, 1 hvilket isynnerhet var oss till mycken nytta på sådana ställen, der vattnet var något djupare .och båten blef i det närmaste flott. Vi uppnådde spå. detta sött ett ställe, som i allmänhet var något jupare, oaktadt bottnen var så ojemn, att valaet stundom steg oss blott till knäna, stumrgom åter räckte ända upp till armarne. iDå vi utkommo till -bränningarna, var för oss sintet arnat att göra än alt gå djerft ut emot desamma, Da voro dock här icke så frukansvärda som de, hvilka först slungat ds på ibanken. Vi lyckades ändtligen attZarbeta oss igenom dem, sedan vi flera gånger blifvit kasstade tillbaka. Sedan vi alla derefter uppikommit i den af vatten uppfylda båten, upp:satte vi segel och måste tillika med åror och stakar arbeta af alla krafter för att ej ånyo dragas in bland bränningarne: Viseglade nu fram och tillbaka, öfverallt mötta af skummansilo böljor; men i dagningen varseblefvö vi till vår glädje en öppning, genom hvilken vi lyckligt och väl styrde vår bräckliga farkost och vero räddade undan en ögonskenlig radergång. Emellertid var vår båt svårt läck ech allas krafter fullkomligt uttörada. Sedan vi något lyckats dämpa läckan, uppsände wi en tacksam bön till Gud, som sändt oss Ibjelpen i ett ögonblick, då vi befarade. vår säkra undergång, och blefvo lifvade af det :hopp, att Gud, efter denna hjelp, icke skulle låta oss omkomma, uten sända oss en snar räddning. Vår resa fortsattes derefter, men vår pina blef för hvarje minut allt förfärligare. Vår nöd är omöjlig att beskrifva; äfven den som erfarit hvad. hunger, trötthet och törst vill säga, kan blott göra sig en dunkel föreställming om de lidanden vi utstodo. Vi drucko saltvatten, blandadt med kamfert eller hvad sannat vi kunde komma öfver, och tillgrepo slutligen det vämjeliga vatten som redan förut sgjort sitt lopp genom kroppen. Somliga lågo och krökte sig såsom maskar, medan andra på sina knän uppgåfvo hjertslitande ångestrop och vredo sina händer i en förtviflan, som litet emellan gick derhän, att slagsmål uppstod emellan de olycklige. Men när nöden var 00 störst, var hjelpen närmast. Den 18 Juni eller 17:de dygnet, å hvilket wvi befunno oss i denna belägenhet, var kapstenen vid middagstiden sysselsatt att, så godt sig göra lät, taga solens meridianhöjd., då :en at: matroserna plötsligen utropade: En segJare! Vid ljudet af dessa begge ord blickade alla genast upp och. varseblefvo äfven vid horisonten ett segel, som till allas vår hänryckning småningom närmade sig. Nu störtade vi alla på knä och hemburo, uppfylda utaf obeskrifliga känslor af glädje och tacksambet, vårt pris till Herren, som sändt oss: ihjelpen i den yttersta nödens stund. Dethade för oss varit omöjligt att i detta tillstånd mthärda längre än på sin höjd ännu två dagar. Då fartyget, som var en brigg, kom så nära att vi kunde ses af de ombordvarande, uppsatte vi vår svenska flagg, fastbunden vid en åra. Tvenne man, som befunno sig uppe i masterna, tycktes blifva oss varse och varsko kaptenen, ty fartyget började hålla af mot oss. Hurustor blef ej vår glädje, då visågo seglaren brassa back och uppsätta den engelske flaggan. Vi lågo snart vid långsidan af briggen; de som sjelfva det förmådde stego ombord och de öfriga uppdrogos. Fartygets namn var Schamrock, fördt af kapten John Punck, på resa från Copang på ön Timor och destinerad till Sidney med majs och hästar. Vi blefvo här på det vänligaste emottagne af den välvillige kaptenen, som yttrade att vårt tillstånd erbjöd den sorgligaste syn han någonsin skådat, De bland oss-som förmådde: gå, rusadegenast till vattenfatet, men de fingo i början ej dricka så mycket de önskade, utan blott små portioner i sender. Vi erhöllo derjemte läskande frukter, som genast med glupskhet förtärdes. Omvårdade med den största ömhet, blefvo vi så småningom återstälda från den svaghet och elände, hvari våra genomgångna besvärligheter försatt oss, och anlände alla friska den 18 Juli till Sidney.