essionen öppnades, äfvensom på vägen till alen, hade Hjelm rönt en mängd aktningsorof af de eljest så styfva och fria bönderna: le bugade sig icke blott med ödmjukhet, utan leras ansigten visade ock ett deltagande, hvilet tydligt uttryckte det intresse de erforo vid letta olyckans majestät, som låg på hans panna. Äfven från Majken hade han erhållit en helsning, som han dock icke vågade rätt ,yda. Men den lifvade hans mod mera än det glas vin, som han druckit, innan han lemnade sitt rum. en sak förundrade honom, och det var att oss med ängslig omsorg undvek att tala vid någon: han såg endast då och då åt ett af smårummen och tycktes önska sig långt bort. Kapten Geistern väckte både nyfikenhet och deltagande. Han och Hjelm hade ömsesidigt helsat med denha stumma, men betecknande artighet, som tvänne duellanter iakttaga mot hvarandra. Men om sinnesrörelse visade sig hos någon af dem, var det hos Geistern, hvilken erfor hela den tryckande känslan af en å grad handling, den vi emot vår vilja tvingas att fullfölja, Kommissarien Lönnerholm och advokaten Siversen bade till sista stund varit upptagna med märkliga och omärkliga nickningar åt personer, som sökt göra sig påminda och sedda af dessa vigtiga herrar, Sn Men nu gick en våglik rörelse genom salen. Häradshöfdingen inträdde och satte sig. Han var en medelålders man af ett välvilligt, hederligt och aktningsbjudandeyttre. Ingen stolthet, långt mindre hårdhet, fanns hos honom. Man tyckte sig i hans ögon läsa: IHar du rätt, så får du rätt. Sedan kallelsen blifvit uppläst samt parter och angifvare antecknade, teg domaren några ögonblick, hvarvid han skarpt fixerade Hjelm,