J SKULCECEHS fJUFICY FELSNELAC CEC PEMJ UV LPLEDUMMAGCIER KONGL. TEATERN. Svend Dyrings hus, gafs i går afton för andra gången och för fullt hus. Då den första representationen af ett stycke å vår kongl. teater i allmänhet kan betraktas såsom en generalrepetition i kostym, torde det icke vara olämpligt-att med några ord återkomma till denna för alla vänner af verklig dramatisk poesi högst intressanta företeelse, som nu visade sig betydligt mera till sin fördel än vid första representationen, både hvad spelet och åtskilliga sceniska anordningar vidkommer. Vi kunna ej annat än lifligt erkänna den beredvillighet, hvarmed vederbörande lyssnat till åtskilliga af de anmärkningar vi uti artikeln i tisdagsbladet gjorde. Hela den i fjerde akten förekommande uppenbarelsen af fru Helvig för andra gången i hennes barns sofrum har nu blifvit utesluten, jemte thy åtföljande englabalett. Effekten at denna uteslutning var mycket god. Anstrykningen af sentimentalitet och långtrådighet i andeuppenbarelserna bortfaller härigenom, och man kan med oförminskadt intresse se vålnadens framträdande mot styckets slut, då den verksamt ingriper i det helas utveckling och lösning. Fru Hedin uppbär detta parti med mycken värdighet; emellertid torde, oaktadt det monotont klagande uttrycket visserligen har sitt berättigande i det långa recitativet i andra akten, en liten nyansering i föredraget icke blott vara tillåtlig, utan äfven kunna göra det sköna poemets gripande innehåll mera senteradt. Ackompagnementet är numera på lämpligt sätt modereradt. I afseende på fru Westerdahls spel ha vi hört den anmärkning göras, att hon nog skarpt utpräglar de onaturligt hårda dragen i fru Gullborgs karakter. Vi tro emellertid, att fru Westerdahl fattat denna roll såsom den af skalden är tänkt, i full öfverensstämmelse med det från folkvisorna hemtade motivet; detheter om styfmodern i folkvisan om Svend Dyring, att hun var besker og meget grim. och i en senare vers: , De smaa Börn stod med sorgfuld Mod Hun stödte dem bort alt for sin Fod. Då hela stycket är en trogen teckning af medeltidslifvet, sådant det uppenbarar sig i folkvisorna, så afspegla Gullborgs väsende och behandlingen af styfbarnen ganska väl de drag af qvinlig hårdhet, som man i folkvisorna understundom ser vid sidan af den mest innerliga och uppoffrande qvinliga ömhet, och tillika den grofhet som i tidens husliga lif ofta framskymtar bredvid en hög grad af materiell lyx och prakt. Hr Swartz spelade i går riddar Stigs ganska kinkiga roll. med mycket lif och uttryck, utan, att. dock deri. inlägga något, som för densamma var främmande, I -scenen, då han, flyende Ragnhild, kommer till Regissa i den gamla borgstugan, var uttrycket af hans ångest och sinnesrörelse mycket naturligt och hans spel helsades med lifligt bifall. — Hr Broman utförde Börjes, den gamle redlige trotjenarens vackra: och tacksamma roll, på ett mycket förtjenstfullt sätt. Intressant varock attiakttaga den större energi och säkerhet, Kväårmed mll Hebbei går utförde Ragnhilds svåra och i poetiskt hänseende storartade roll. Den takt, hvarmed hon nu i betydligt ökad grad förmådde att uti föredrag, mimik och gester uttrycka sin i allmänhet riktiga samt i flera momenter fina och poetiska uppfattning af Ragnhilds karakter och väsende, vittna att hon, jemte öfvervinnande af några tekniska bristfälligheter, såsom en viss, någon gång framträdande kantighet i deklamationen, hufvudsakligen behöfver scenisk öfning, d, v. s. öfning på scenen, för att kunna fritt utveckla sig och vinna sitt mål såsom tragisk skådespelerska. . Man ser emellertid, att allvarligt studium och eftertanke utgöra grundvalen för framställningen och att i det mimiskt-plastiska röjer sig en god skola. Ragnhilds intressanta dramatiska karakter kan utan tvifvel tydas och uppfattas mycket olika. Vi betvifla icke, att mången anser den individuella bild, som mll Hebbe synes ha uppgjort för sig af tragediens Ragnhild, vara för litet vek, att hön borde röja en högre grad af vanlig qvinlig känslosamhet. Vi äro snarare af alldeles motsatt tanke. Ragnhild, sådan Hertz tecknat henne, är icke vek; det är en andligt stark, i det hela rikt begåfvad natur, hos hvilken till följd af omständigheterna och uppfostran stolthet och herrsklystnad blifvit framträdande drag. Flera af hennes yttranden, bennes ironiskä eller melankoliska reflexioner, röja en ande med betydligt större djup än. hennes omgifning. Vore hon mera yek, min dre stolt och medveten om sin öfverlägsenhet: då skulle den konflikt, som -uppstår emellan hennes sjelfkänsla och passionens makt ickevara så poetisk intressant, Nu fordras det till och med en ytttre ödesmakt, runornas förfärliga trolikraft, för att böja hennes sinne; hennes starka natur skulle:eljest icke låtit sig kufvas så som. nu sker. . Det är den magiska förtrollningen, som, då den får herraväldet öfver