hild till en tragisk karakter och sålunda gifve henne en viss höghet, men dock icke :annorlunda än att man i pocsiens namn måste for dre, att hoh skall gå under. En roll sådar som denna är en af de svåraste en skåde spelerska kan erhålla; det är en uppgift fö! en Ristori. Att en så ung artist, med så ringe scenisk öfning, som mll Hebbe, kunnat på ett försvarligt rätt uppbära hela denna rol och i åtskilligs partier deraf utveckla ett gan. ska förtjenstfullt spel, vittnar fördelaktigt om hennes uppfattning och hennes anlag för def egentliga tragiska facket. Svagast var hon i början och i de mera lugna scenerna, men allt efter som passionen utvecklar sig och de patetiska scenerna inträdde, blef det allt mera lif och energi i spelet och i den slutliga sccnen med giftbägaren inlades en icke obetydlig grad af poetisk kraft och sanning. Spelet bär dock ännu i allmänhet en viss sttderad och konventionel prägel och det fordras säkerligen mycken öfning och teatervana, innan det blir möjligt att följa de goda intentionerna, släppa loss det som häftar och gör tvång, och utveckla full naturlighet. Specielt skulle vi vilja önska åt Ragnhild ifrån början litet mera grandezza i ton och hållning; hon skall känna sin öfverlägsenhet i yttre och inre mening, hon är i förhållande till de andray, specielt till Regissa, ironiskt likgiltig, mera än i simplare mening ondskefull och tyrannisk och i hennes högmodiga ton och beteende får derföre ingen anstrykning af försmädlighet framträda. Fru Gullborg, den onda, hårda och stolta styfmodren, som synes hardt nära beröfvad hvarje annan mildare mensklig känsla än ömheten för hennes dotter, återgafs på ett utmärkt sätt, i starka, talande och natursanna drag af fru Westerdahl; hon wisste att gifva konseqvens och sjelfva folkvisans plastiska bestämdhet åt den eljest, såsom det kunde synas, något bjert och öfverdrifvet tecknade gestalten. Fru Hedin uppträdde i fru Helvigs (vålnadens) roll på ett mycket förtjenstfullt sätt. Det vackra recitativet i början af andra akten deklamerade hon så, att det gjorde stor effekt. Vi beklaga endast, att det musikaliska ackompagnementet är mycket för starkt och bullrande, så väl med afseende på sjelfva denna scen, som särskilt derigenom att det förtager ett och annat af det deklamerade. Af riddar Stigs i stycket icke ovigtiga rol är det svårt att göra någonting framstående. Han är en af dramats minst poetiska och intressanta personligheter; han är ett exemplar af dessa temligen väl begåfvade, men i det hela innehållslösa manspersoner, som understundom kunna få makt öfver ett qvinnohjerta, oändligt rikare och mera energiskt än deras eget. Hr Schwartz spelade rolen med lofvärd moderation. Den oskyldigt lidande, mildt jungfruliga och kärleksfulla Regissa återgafs af fru Schwartz med det naiva behag, som hon kan inlägga i dylika roler. Hr Dahlqvist var en ypperlig Tage Bolt, en af styckets mera intressanta, med en viss plastisk djerfhet tecknade figurer, representerande en egen sida af den nordiska folkkarakteren ; måhända skulle man kunna anmärka, att hr Dahlqvist något för tidigt, redan i första akten, låter märka en viss ovilja och misstänksamhet mot riddar Stig; han bör i det längsta visa sig trygg i medvetande af sin rätt och sitt värde, men sedermera barsk och jurhufvig med besked. Hr Almlöf spelar Jen med all sin yttre raskhet och praktiskhet svage och godmodige Sven Dyring. I ullmänhet kan man säga, att alla de i styccet uppträdande syntes lifligt intresserade för letsamma och uppbjuda sin förmåga för att söka värdigt uppbära detsamma. i