då de åter träffa tillsammans och han ser hennes bittra kamp, ser henne falla vanmäktig ned, lyfter han henne upp i sina armar, i hvilken situation de öfverraskas af riddar Å Stig, fru Gullborg och deras gäster samt jagtI följe. Alla taga för afgjordt, att Ragnhild under natten blifvit bortförd af Stig; Tage Bolt aflägsnar sig med vrede; -Gullborg och I Sven Dyring taga för afgjordt, att Stig älskar Ragnhild och begär hennes hand; en upplysning från hans sida blir nödvändig, som djupt måste kränka Ragnhild. I fjerde akten. der man åter ser Helvigs vålnaå syssla meå Ibarnen, ger Ragnhilds svartsjuka mot ReI I gissa sig luft; drifven af sin vansinniga pas-. å sion, vill hon tvinga henne att dricka gift, då Helvig varnande visar sig och ropar Ragnhild j vid namn; hon störtar ut, och efter en stund bär man henne in till. den stolta och elaka I Gullborg, ett lik, uppdraget ur fjordens våIgor. Dennas hjerta är då träffadt på sin Jsårbara punkt och i grund förkrossadt, men I det behöfves ännu en uppenbarelse af Helvig, dför att förmå henne att icke vägra Regissas: J hand åt Stig. Henrik Hertz har sjelf kallat sitt stycke! I romantisk tragedi. I den svenska bearbetninIgen å vår kongl. teater är stycket omdöpt till Tromantisktiskådespel. Måhända har man varit rädd för benämningen sorgespel eller trott det vara mindre lämpligt, då ju i alla fall uti Åstycket ett par älskand till slut få hvarandra,. Stycket saknar dock visst icke sitt djupt tragiska element. Ragnhild är en traI gisk personlighet; våldsamma passioner kunna idealisera personer, som eljest till följd af sin natur icke skulle förete ett poetiskt intresse; och i runeförtrollningen, denna gamla i folkvisorna qvarstående lemning från hednatiden, framträder på sätt och vis det yttre tragiska fatum. Ragnhild utgör styckets medeld punkt, den gestalt, på hvilken dess poetiska och dramatiska intresse hvilar. Tragedien är också egentligen slut, då passionens demoniska makt fullgjort sitt värf, då Ragnhild störtar sig i fjordens böljor, eller rättare då hon bäres in död och då Guldborg utbryter: Min Ragnhild är död, hon har kämpat ut, etc., då denna hårda och sjelfviska qvinna blifvit träffad af den hämnande rättvisan på den enda punkt der hon kundedödligt såras. Den derpå följande epilogen med sin husligt larmoyanta scen är af ingen betydelse, och det hela slutar derpå med en teaterglans af det lägre slaget. V beröra här ett af styckets svagare sidor; det är de elementer af operaväsen och simplare teatereffekt, som ingå deri och i viss mån göra intrång på den sanna tragiska stilen. Uppenbarelser från andeverlden äro en vansklig sak i dramat; bäst låter det öfvernaturliga i sådant fall uti det romantiska skådespelet representera sig genom det sagolika, genom alfer, feer o. s. v. Om vålnader skola uppträda, så skola de visa sig för oss såsom uppenbarelser för någon eller några af dramats personer, såsom ett yttre återgifvande af deras inre fantasibilder, och de böra eljest i allmänhet uppträda på ett mera obestämdt sätt, i nattligt mörker, såsom en flygtig dimgestalt eller i något enda vigtigt afgörande ögonblick. Här återigen framträder spöket så ofta, med en sådan realitet, att det blir en af de handlande personerna i stycket, och dess upprepade apparition fårl derigenom en sentimental och något tråkig anstrykning. Det borde blott ha varit omtaladt, stannat såsom ett mystiskt hot och en aningsfull tröst i bandlingens bakgrund, tills åskådarne börjat riktigt längta efter dess ankomst, och då skulle det uppträdt med eftertryck. Den första uppenbarelsen varar i det hela något för länge, ehuru Helvigs recitativ vid detta tillfälle är en den skönaste lyriska dikt. Upprepandet i fjerde akten af samma scen vid vaggan är mer än för mycket, och företeelsen af de ytterst prosaiska ballettenglarne, som bilda grupper med uppåtsträckta ben .och derpå göra sina fadda piruettsteg, är verkligen olidlig; den framkallade också i salongen ingen annan effekt än ett temligen allmänt skratt. Vi skulle vördsamligen hemställa, om icke hela denna scen kunde indragas, såvida den icke till tids vinnande för sceniska arrangementer är alldeles nödvändig; ty den skämmer stycket högst betydligt. Äfven i slutscenen försvagar samma gruppering af föga himmelska småvarelser betydligt den dramatiska effekten af Helvigs apparition och farväl; så att densamma saklöst kunde bortgå; slutet skulle derigenom mindre få detta ballett-tycke, som svär mot dess öfriga dramatiska väsende. — (I förbigående anmärka vi bär en liten bristfällig anordning vid schackspelet, hvarigenom Stig kommer att sitta med ryggen åt Ragnhild och hon så, att deticke blir rätt märkbart, att hon oupphörligt, lemnande spelet ur sigte, ser sig om efter honom.) Styckets hufvudperson är, såsom vi redan antydt, Ragnhild. Det är Ragnhilds karakter och tragiska öde, som drager intresset åt sig, om också detta intresse i viss mån splittras och göres sväfvande derigenom, att ett annat intresse är väckt genom medlidandet med Regissas och hennes syskons styfmoderliga behandling och för hennes mera ömma och innerliga känsla, som kommer i konflikt med styfsysterns starka och glödande passion. Hon är den rikast begåfvade i Sven Dyrings hus och bland alla de ;handlande personerna, ett nyckfullt, börtskämdt barn, sin mors ögonsten och verklig herrskarinna i huset. Hon är ett af dessa qvinliga väsenden, hos hvilka! ;reflexionen tyckes :ha öfvervigt öfver känslan, ironisk, orolig, oense med sig sjelf; hon synes genomegoistisk och kall, men i botten af hennes själ slumrar hennes själs grunäkraft, den glödande passionen. En lycklig kärlek skulle kunnat utveckla hennes natur till harmoni och andlig kraft; en försmådd gör henne till ett viljelöst rof för de vildaste lidelser; sedan hennes passion vaknat, tränger den allt annat i skuggan; hela lifvet uppgår deri och allt hvad som mötes af dess lavaström hotas -med förderf. Kamtan mellan hennes: stolthet Asch mnagttänane )