fanns en poesi, gemensam för den högste Joch den lägste, då samma sång, naivt uttalande tidens känslor och åsigter, ljöd på allmogens och den förnämes läppar. Det är visserligen sannt, att äfven andra skalder begagnat folkvisornas lyriskt-episka stoff såsom underlag för en dramatisk framställning. Vi känna Oehlenschlegers Hagbarth och Signc samt hans Axel och Walborg. Men i dem har skalden endast tillegnat sig sjelfva handlingen, det traditionella ämnet, och derat skapat modernt romantiska sorgespel. Annorlunda är förhållandet med Sven Dyrings hus. Hertz har här icke företagit sig att dramatiskt utarbeta en viss folktradition. Han har liksom velat i ett enda stycke återgt hela den poetiska anda, som de medeltida folkvisorna såsom ett helt förete, tillika med deras poetiska form i språkton, i stil och i metrisk karakter. Han har visserligen särskilt hemtat några motiver från ett par folkvisor; men det väsentliga är, att hän här med plastisk bestämdhet och sanning tecknat för oss stora partier af det folklif, den som genomgår det hela, utgör ett koncentreradt eko af folkvisorna. Han har icke just särskilt företagit sig att minutiöst kopiera folkvisornas uttryck, ehuru visserligen äfven genom ett sorgfälligt och omfattande studium deles egen språkton, i hvilken han med en lätthet och naivetå, som förvånar, förstått att inkläda en poesi, som friskt och otvunget afspeglar de medeltida tidsförhållandena, sådana de uppenbara sig i folksången. Denna dramatiska dikt är derföre helt naturligt hållen i rimmad vers efter folkvisornas metriska system, om man undantager några få mindre betydande dialoger. En svår uppgift är det att öfversätta denna vers; men vanskligt är det äfven att, såsom fallet är med den svenska bearbetningen, återgifva det mesta på prosa. Derigenom går mycket väsentligt förloradt. Det är liksom ett vin, som icke förlorat något i halt och styrka, men mistat le bouquet. Den lyriska karakteren af det hela, den öfverallt återklingande romancetonen kan icke utplånas, och folkvisornas bilder och uttryck kunna ej allt för mycket omskrifvas, hvarigenom dock den prosaiska diktionen emellanåt måste bli mindre ledig och naturlig. I åtskilliga af de vigtigaste scenerna, liksom i de inflätade sångerna och recitativerna, är originalets versform bibehållen, och öfverflyttningen till vårt språk är, så vidt vi vid det flyktiga åhörandet kunde döma, gjord med pietet mot författaren och med skicklig hand. I alla händelser är en sådan delvis prosaisk öfversättning långt att föredraga framför en omstöpning af det hela i vanliga tragiska jamber, hvilket skulle innebära ett fullständigt missförstånd om styckets . väsende och förstöra hela intrycket deraf. Stycket är så rikt på äkta poesi, att denna måste göra sig gällande, trots svårigheterna att kunna rätt omkläda och sceniskt återgifva densamma. Det är till sitt väsen och sin: grundton i djupaste mening ett nationelt stycke. Att det är skrifvet af en dansk, att. motiverna äro hemtade ur danska kämpavisor gör icke den ringaste skilnad. På detta! område ligger nordens andliga enhet i klar! dag. Det finnes knappt en enda medeltida folkvisa af större betydenhet, som icke är; gemensam för hela den skandinaviska norden; de flesta förekomma både i svensk och i dansk språkform, så att man har svårt att säga, i hvilketdera de äro ursprungligast. Och det är alldeles samma anda, samma lif, som träder oss till mötes inom hela kretsen af denna nordiska folkpoesi. Denna anda, sådan den återspeglas uti Sven Dyrings hus, är svensk, lika mycket som den är dansk och norsk. Det är nordisk kraft, förenad med nordisk tungsinnthet och gripande melankoli; ål; det är en ädel, manlig lefnadsåsigt, densamma som en svensk skald kortligen betecknat sålunda: Hvad nordbons röst, yttrad i fölksången, alltid och evigt ärar, det är ståndaktighet i motgång, mildhet i medgång, redlighet och heder i alla lifvets:omvexlingar. ) Ett sådant stycke kan icke rätt förstås, uppfattas, njutas af någon annan än en nordbo. Men mu är olyckan den, vatt vi, isynnerhet i fråga om de sceniska njutningarne, blifvit så afvanda från det nationella, så oaflåtligen undfägnats med framställningar, som ha lika liten slägtskap eller jemförlighet med vårt lif och vår folkkarakter, som de ha någon den ringaste beröring med poesien, att vår allmänhet numera känner sig mycket mera hemmastadd på teatern, när den ser en teckning ur Pariserlifvets smutsigaste mysterier eller blickar in uti en labyrint af sociala förhållanden, :som för vårt land och vår mationalitet äro alldeles främmande, än om den får se någonting, hvartill stoffet är gripet ur vårt eget lif, vår historia, det innersta af vår folkanda. Den populära estetiska smaken och bildningen står på en sådan punkt, att kryddan af ett främmande element gäller såsom ett pikant retemedel och uppväger all verklig poesi. För folkets sinne har dock det nationella bibehållit sin dragningskraft, Men inom kretsen af de s. k. bildade klasserna tarfvas det en wiss grad af högre bildning, för att icke tTynka på näsan åt den äkta nationella dramatiska framställningen och finna densamma Tlångtrådig. Det är, såsom vi redan antydt, ur tvenne folkvisor, som Hertz hemtat de framstående hufvudmotiverna i sitt drama. Ur visan om Sven Dyring) har han den styfmoderliga behandligen af Sven Dyrings barn i första gifte och uppenbarelsen af deras moder, som komner i nattens stillhet för att trösta sina små. Ur en annan folkvisa har han erhållit idn af det genom runor förtrollade äpplet, som skall tända kärlekens okufliga låga, men som, Jå det kastas, faller i en annans sköt. än den. art af nordiskt riddarelif, som rörer sig util dessa visor, och att sjelfva formen, den ton. många ord och vändningar förekomma, som l direkt äro hemtade derifrån; men han harl. af de medeltida folkvisorna bildat sig en all-J. —— 0 AA FA PN fan fn RK RR KE RE FM OL OLLOLPM mO MIM Oo An RM HH Aa mom Le Tr vB jr RR 2