Gustaf deremot började stamma och såg på sin patron med alldeles rådlösa ögon. Herr kommissarien, inföll Hjelm, torde ursäkta: att jag nu sjelf tar erdet... Den efterfrågåde bokkistan fanns här ännu en timma före herrarnes ankomst. Berätta du, Gustaf, som kom upp i detsamma min hustru gick ned; hvad jag gaf dig för en befallning, Tala enkla, tydliga sanningen och var icke rädd! Ni spetsade kommissarien öronen, och hans blick på kronorättaren, anmanande tilluppmärksamhet, var alldeles öfverflödigKapten Geistern stod stödd mot kakelugnskanten, fixerande gossen. HVad beträffar Holt, kunde man säga att hans ögon nästan slukade den stackars Gustaf, som i hast blifvit en så vigtig personlighet. Patron sa så här: Gustaf, sa patron, tag en af drängarne med dig och bär den här kistan upp: på innersta vindskontoret?. Det är rätt! yttrade Hjelm helt enkelt. Kommissariens ögon nästan genomborrade Gustaf, men Holt måste sänka sina mot golf-vet för att dölja den ursinniga glädje, som genombäfvade honom vid: en så oväntad upptäckt: ät Kapten Geistern blef, om möjligt, blekare än förut; men hans ansigte visade samma stränga beslutsamhet. 5 Hvad heter du, gosse? frågade kommissarien. Gustaf Rot,, Har du läst din katekes så som du bör, då vet du bvad sanningen är för en sak. Ja, den håller jag mig till. Rätt så... Kan du nu påminna dig om du icke hörde något annat ljud än det tunga, som kunde komma at böckerna?, Kors, det har jag inte tänkt på förrlo Vid dessa ord byttes en uttrycksfull blick mellan .kommissarien: och kaptenen. Holt vå