Article Image
STOCKHOLM den 21 Mårs. Sedan förhör och skriftv afslutade uti det inför Sv åtal mot filled ea hofrätt anstälda frän: Kristianstatentt agsmannen Ola Månsson Nr RR än, derföre att han, under era Sr UP grn såsom direktör vid rimissionär ta obe i; fom sö a gjorda länsnustkardmeen PR Eg ee FÄNNNS kningar och dervid jemväl bd AG hdn och advokatfiskalsembetets dervid tloninte Ol Månssons påminfelser lats, är målet nu å ömse sidor öfverlemnadt till hofrättens slutli ars Då dettn åtal, i. sigr sjllt är reta unket och fullständigt Wirödt, t sd SN re Snart vara att motse. erde tdomvasakem Hittills hafva vi ansett oss endast böra referera hvad vid förbören förefallit och in extenso meddela de vigtigaste handlingarne i målet. Då likvisst detta åtal icke allenast på grund af sin ovantiga beskaffenhet, utan äfven med afseende på den person, mot hvilken det är riktadt, väckt ett ofantligt uppseende i hela landet, anse vi oss nu böra taga denna märkliga sak i närmare skärskådande desto hellre som uti densamma ingå frågor, som äro af ganska stor vigt för det allmänna. Vid hofrättens första förhör med Ola Månsson påstod han både muntligen ock uti en då ingifven försvarsskrift på det allra bestämdaste, att han icke såsom kommissionär tagit befurttning med några till lånekontoret ingifna 1å nehandlingar; han hade endast af lånesöl kande i sin hemort mottagit sådana Fandlin, gar och på sina resor till Malmö medfört den 1, samt der aflemnat dem till någon af kon; torets tjenstemän, som å handlingarne teck. nat sin ansvarighet, och derefter inlemnat dem till kontoret. Ifrågavarande tjenstemän, men icke han, hade dervid fungerat såsom komm issionär. I pröfningen af en del bland dessa lånehandlingar hade han såsom direktör deh agit. Utöfver den 1, procent aflånebeloppet som den fjensteman, hvilken haft lånet om hand vid kontoret, afdragit såsom sitt arfvode, . bade stundom 14, stundom 3, procent ytter igare afdragits, men blifvit afsatt till bestrida. ode af omkostnader för lånet, såsom skrifva,vearfvode för förbindelsernas uppsättande, ans affande af vederhäftighetsbetyg, ppor m. nt På det bestämdaste förneade Ola Måns 30n vidare, att någon del af denna Y; eller 4, procent kommit honom till godo, utan had? han, med försakande af all slags ersättning; ,haft besväret med lånehandlingarne och pexin ngarnes mottagande i den måri de utfallit, emo St för att betjena de i penningeförlägenhet satt? lånebehöfvande i hans hemort. Allt detta ntvecklades närmare i hans skriftliga förklaring, wid hvilken vär fogadt intyg af 86 låntagare; derom att Ola Månsson icke varit deras kommissionär och att han icke begärt eller emottagit något arfvode af dem, hvarjemte de låta förstå, att åtalet mot honom framkallats af politisk förföljelse. i Ola Månssons försvarsskrift ådagalade en viss advokatorisk fintlighet, men vida större djerfbet, i det han framstälde sig såsom i allo oskyldigt anklagad. Ganska många, som icke förmådde, eller som icke gåfvo sig tid att nagelfara hans för-I klaring närmare, blefvo öfvertygade eller åtminstone hoppades, att han med säkerhet skulle undgå allt juridiska ansvar. Man kande också icke föreställa sig, att en person ihans I samhällsställning, och med den bildning han under sin framfarna lefnad såsom riksdagsman förvärfvat sig, skulle nedlåta sig att meddela uppgifter eller producera intyg, som i ringaste mån afveko från den strängaste sanning. Icke heller hade man rättighet betvifla sanningsenligheten af de86 låntagarnes intyg, enär de icke kunde eller borde anses vara i okunnighet om, att deras skriftliga uppgifter skulle med ed fästas. Redan vid påföljande förhör, då advokatfiskalen Billbergh till Ola Månssons besvarande framställde en mängd skarpsinniga frågor och dervid ådagalade de uppenbara motsägelser, som förekommo emellan notoriskt kända och erkända förhållanden samt de förklaringar, söm Ola Månsson sjelf afgifvit. och denne förgått sig så långt, att han, förgätande vanlig anständighet, på advokatfiskalens fråga huru den massa af qvittenser (med undantag af 6) förkommit, dem Ola Månsson mottagit af låntagarne och hvilka qvittenser utgjorde hans enda värn mot-framtida kraf, afgaf det cyniska svaret, att desse qvittenser blifvit använda till vissa behof. samt advokatfiskalen vidare framhållit nödtvändigheten att erhålla en bestämd förklaring deröfver, huruvida de i förvar tagna 6 qvittenserna upptoge lika belopp med hvyad läntagarne tillgodokommit (en förklaring, söm. om den icke vid tillfället erhållits, natuxligtvis hade föranledt vitthesförhör med tänta garne), så fann sig Ola Månsson plötsliger så kringskuren, att han såg sig nödsakac förklara, såsom orden föllo: att hellre än at en sådan framställning skulle göras, ock må let utdragas, erkänner jag, att dö jag motta git handlingar af låntagare, samt erhållit pen ningar för dem, har jag tagit dels 2, dels 3 procent i ersättning, hvaremot jag åter gifvi låntagarne ersättning för de kostnader, som d haft med lånehandlingarnes uppsäitande. A ordföranden vidare tillhållen att afgifva er bestämdare förklaring, erkände Ola Månssor uttryckligen att det var meningen, att ha skulle hafva denna ersättning för det ansvu han stått för handiingarne, då han fört der till. och för penninoarne. då han fört dem frå exilng numera äro

21 mars 1859, sida 2

Thumbnail