många prof på en aldrig förtröttad välvilja och hjelpsamhet, som våra kära landsmän vid otaliga tillfällen, lagt i dagen, då det varit fråga om att bispringa dån af olyckan och nöden hemsökte. Der ingen annan hjelp funnits, har den svenska allmänheten Varit en säker hjelpare, och ingen olycklig, som klappat på. dess dörr, har ohörd gått derifrån. Utländningen må tycka och säga, att vi äro fattigt folk; hvad mer? Förblifva vi blott alltid lika rika på inbördes välvilja och trofast hjelpsamhet, så ega vi deruti en skatt, som väl uppväger saknaden af många jordiska egodelar. Men skall denna skatt fortfarande ega bestånd, så är det nödvändigt att ej misshushål:a dermed, att ej, för ofta anlita den, och framför allt ej oftare än den yttersta nödvändighet manar dertill, och ingen annan utväg finnes att tillgripa. Så har likväl icke alltid skett. Snarare skulle man kunna säga, att det blifvit; på visst sätt modernt, att, så snart t. ex. en eldsvåda . öfvergått en del af ett samhälle, genast, i tid och otid, vända sig till den stora allmänheten för att taga dess medlidande och — kassa i anspråk. Insändaren tror icke, att han gör sig skyldig til någon orättvisa, då han tillämpar det sist sagda på den-af. hr prosten Carlander utfärdade adress till allmänheten : ed. anledning af branden i Hofva. Prosten Carlander medgifver sjelf, att af 18 boningshis och 24 uthus, som blefvo lågornas rof, voro de flesta försäkrade; insändaren kan tillägga, att, enligt deunderrättelser han på enskilt väg erhållit, var det blott ett -endahus, som ej var försäkradt. Vidare medgifver prosten Carlander, att de flesta och vigtigaste lösören: blefvo räddade. När således nästan alla de nedbrunna husen voro försäkrade (måhända icke alla till sitt fulla värde, men hvems fel är det?) och de flesta och vigtigaste lösören blefvo räddade. såihar man svårt för att begripa att olyckan verkligen varit så stor, att prosten Carlander haft giltig anledning. anropa hela svenska allmänheten om understöd. (Ty detta gör man onekligen, då man låter införa. sin adress i landets mest spridda tidning. Prosten C. har ej heller annat skäl att förebära för den vidtagna åtgärden, än att 71 af de husvillz hufvudsakligen utgöras af hyresgäster, handtverkare, arbets-, och inhysesfolk, hvilkas näring och förtjenst försen.längre tid blifvit afbruten,. Men det är ej lätt att begripa, hvarför tillfällena till arbetsförtjenst skälle i någon betydlig grad vara färre nu, än före branden ? Handtverkare lära väl behöfvas nu liksom förnt;-och; för annat arbetsfolk blir ett nytt tillfälle till arbetsförtjenst genom de nybyggnader, hvarpå flera, enligt hvad. insändaren känner, redan äro betänkta. Insändaren vill icke förneka, att hjelp kan behöfvas, men han bestrider, att olyckan är så stor, att en insamling öfver hela riket är af nöden. Kommunen och den kringliggande delen af provinsen, eller :provinsen i dess: helhet, lära väl icke undandraga sig att gifva hvad som för ögonblicket behöfs. och dessa bidrag böra också vara tillräckliga. En adress i länets tidningar hade alltså varit mera på sin plats. Insändaren vill tillägga en anmärkning, som mera afsersett, allmänt förhållande, än det nu förevarande enskilda. fallet. Med den utsträckning försäkringsvä sendet i våra dagar vunnit -och de många tillfällen som stå enhvar till buds, att emot en ringa afgift skydda sig emot de förluster, som äro en följd af inträffande brandskador, kan mån nu mera knappast anseisåsom oförvålladt det ekonomiska lidande, som uppstår i följd. af brandskada! Då medel finnas att skydda sig mot ;sådana förluster, kan man på sätt och vis säga, att den, som deraf drabbas, blott får sitt valförtjenta straff för sin ådagalagda vårdslöshet och försumlighet. Man må icke säga, att den fattige ej har råd att försäkra sin lösegendom; ty för den; hvars; egendom är ringa, är afgiften också isamma förhållande ;ringa.; En förust och ett lidande, uppkommet genom -brandskada, borde alltsåalltid anses såsom ett bevis på vårdslöshet hos den person, som deraf träffats, och noga skiljas från sådana olyckor, som verkligen äro oförvållade, d. v. s. som det ej står:i-den deraf. hemsöktes makt att förebygga. Det tyckes då, som det..ej vore mer än rätt och billigt, att den, som genom sådan uraktlåtenhet och vårdslöshet sjölf varit i väsentlig mån vållande till sin olycka, finge vidkännas åtminstone någon olägenhet för sin felaktighet. Icke desto mindre är det ingenting ovanligt att brandskadade, hvilka haft sin egendom oförsäkrad, genom den allmänna välgörenheten få sin skada fullt ersatt; jz Dågon gång mera än de genom branden förlorat. Men detta är ju, så vidt insändaren förstår, att rentaf uppmuntra till vårdslöshet.? Sharare vore det väl då i sin ordning, . att gifvarne fästade det vilkor vid sina gåfvor, att blott någons del,st. ex. tre sfjerdedelar, af hvad på oförsäkrad egendom förlorats finge af de influtna gåfvorna komma de brandskadade till godo; förlusten af den sistar fjerdedelen borde vara ett välförtjent straff för försummelsen, att ej hafva sin egendom försäkrad. Hurskat män deremot föreställa sig, att den,som ej gjortinågansekonomisk förlust, utan kanhända till och med vinst, på att hafva sin egendom oförsäkrad, skall för, framtiden iakttaga större omsorg att skyddå sig mot. dylika förluster? Sådant är väl knappt tänkbart. an ba dä a Ät VR AL RN HRK