Det var ljuset som efterträdde mörkret; det! var en skillnad. melian-förr-och nu, nYstansåsomven anhan afvåra störste skalder sjungit i den nya skapelsen eller inbillningens verldv: Död låg naturen för mitt öga, Djupt läg hon för min känsla död, Kom så en flägt ifrån det höga; Och ljus och lif i verlden bjöd. Och ljuset kom och lifvet tändes, En själ i stela massan flöt; Allt tog ett andetag som kändes, Eh röst som till mitt hjerta bröt. Det var då snillet vaknade och började känna att 1e åter hade rättighet att lefva; eller såsom samme skäld säger: Och bildningen och snillet väcktes, Och skönheten: stod .upp och log. Det var-ifrån denna tid, då yttranderättens bojor vlifvit lossade, behöfver jag säga det, som vetenskap, vitterhet och konst, ej mindre än det lagbundna samhällsskicket och den borgerliga friheten började sin oya tideräkning. Det var under denna nyvaknande tid, som de fleste af de män i sin ungdoms kraft framstodo, hvilka aationen allt sedan dess räknat såsom sina utmär! taste i dessa särskilda riktningar och bländ hvilk: Acre tillvunnit sig hela den bildade verldens beundran. -Med erfarenheten om .så störa resultater, så äidla frukter ursprungne ifrån den bemärkelsedag, hvars femtioåra minne vi i dag fira, är det som jag föreslår att tömma en skål för den svenska tryckfriheten, med önskan att svenske medborgare aldrig mätte glömma: den förbindelse de med afseende der-på hafva till 1809 års män och 1809 års lagstiftare. Hr expeditionssekreteraren G. Cederschiöld föreslog skålen för damerna med följande ord: Vid ett tillfälle, som detta, då vi fira minnet af den dag, å hvilken fosterlandet räddades från en hotande undergång, då grunden lades till den lycka och och trefnad, Sverge nu åtnjuter, samt då för landet öppnades en ny bana till frihetens och civilisationens utveckling — vid en sådan fest kan manickeundgå egna en skål för qvinnan i norden. Liksom staten har sin rot i familjen, så är ock q-ibnan själen, lifvet uti familjen, uti hemmet. Mannens pligter äro riktade utåt; qvinnans åter inom familjens sköte. Man har tvistat om mannens eller qvinnans företräde. — En fåfängelig strid! Begges kallelse är stor och ädel; men skall någons kallas helig, — så är det qvinnans. För att ådagalägga det, behöfver man endast nämna ett ord, — ett ord. om icke kan uttalas, utan att hjertat klappar häftigare, ett ord, som alla folkslag, äfven de vildaste, hälla heligt, — ett ord, som icke -ens den förhärdade kan utsäga, utån att hans hjerta börjär vekna, — och detta ord är: moder! Ack huru mången yngling, stadd på förvillelsens väg, har icke: vid förderfvets brant blifvit hejdad, derigenom att en god ande i hans öra hviskat ordet: moder! Hvem kan höra detta ord, utan att se försig framskymta sina barndomsdagar, då ens stapplande steg leddes af en vårdande engel, — då ens små händer säåmmanlades och man knäböjande af henne lärde framstamma första bönen till honom, som styrer verldaärne; — hvem ser-icke då bilden af henne, som tröstade oss i våra sorger, som först lärde det unga sinnet dygdens och kärlekens lärdomar; — hvem kan höra detta ord, utan att minnas sin egen moder? — Jal detta ord är heligt! Så ock qvinnans: källelse: Folkens känsla uppfattade äfven detta och kallade derföre språket modersmål. Fädernesland skänke: oss af fadern; men förmågan att uttrycka våra tankar och känslor, — språket, — det, som gör oss till menniskor, till medborgare, — det få vi af modren: Det är min moders mål jag talar. Hvarhelst jag träffar någon; som :talar hennes språk, — den kallar jag landsman, kallar jag broder; och hjertat gråter blod vid tanken derpå, att de finnas, som tala vår möoders mål, och likväl icke våga att kalla vårt fädernesland, sitt. Qvinnans kallelse är stor, ädel, ja! helig. -Skall ett samhälle kunna förädlas, måste det ske genom henne; Der qvionan är aktad, ädel och dygdig, der är ock godt hopp om fosterlandets framtid. Men det land, der qvinnvan icke högaktas och värderas, kommer alltid attstå lågt i fribet och civilisation. Ett slående bevis derpå är den stora olikheten mellan österoch vesterländerna. Qvinnan är den ädla frihetens och bildningens härold. Som maka lifvar och styrker hon mannen i häns strid för ljusets och sanningens seger. När hans mod svigtar, äterupplifvas det af hennes milda och tröstande ord; och när han hemkommer särad wunder kampen mot en hård och obillig verld, gjuter hon med lena härder helande balsam uti de svidande såren. Det är: modren, som hos den uppväxande ynglingen väcker stora och ädla tankar samt riktar hans håg åt det goda och sanna. Då hon sedermera med ett, hjerta kläppande af högsta modersfröjd hör det bifall och den beundrau, som egnas hennes son, drager hon sig in till den husliga härden, och tackar Gud, som med framgång krönt hennes bemödanden. Hon afundas icke sonen att han skördat bifallet för handlingar, som egentligen äro hennes skapelse. Tvärtom fröjdar hon sig deröfver och skulle endast känna obehag och förlägenliet, om samma hyllning offentligen egnades henne. Så är qvinnans lott! Den är försakelsens, den är kärlekens. Hennes största glädje är att se en annan skörda äran af hennesarbete, hennes sträfvanden. Qvinnans lif är det husliga, det obemärkta; men icke mindre vigtigt derföre: Utinaturen är det icke de häftiga, de våldsamma, de fasansväckande fenomenerna, som verka det mesta. I det tysta, i det obemärkta är det som verlden omskapas. Sådant oaktadt har qvinnan, om hon dertill blifvit af fosterlandet manad, stundom trädt utöfver sin egentliga verkningskrets, öfvertagit mannens pligter och visat sig värdigt kunna fylla en hjeltes plats. Exempel härpå behöfva vi icke söka i utlandet, när Sverge har sådana namn, som Blända, Kristina Gyllenstjerna, Anna Bjelke m: fl. Men då jag talar om ädla qvinnor, bjuder mig en känsla af kärlek, vördnad och beundran att erinra om den qvinna i våra dagar, som visat sig såsom den bästa bland mödrar, uppfostrat barn, vid hvilka Sverge fäster sitt hopp, sin stolthet, — och som, när plågans, sjukdömens och sorgens dågar kommo, varit den huldaste maka, den trognaste, den ömmaste vårdarinna. Då ett så-stort och värdigtföredöme förelyser Sverges qvinnor, eger man ock attpå dem fästa stora anspråk. Den dag, hvars minne vi nu fira, är af stor betydenhet-för svenska qvinnan. På den dagen bereddes möjligheten för.-vårt nuvarande statsskick; och under detta har qvinnans värde vunnit erkännande äfven! af lagstiftaren. Han har tillerkänt henne lika arfsrätt med manneu, och äfven samma rätt att sjelf råda öfver gods. sitt: Genom detta erkännande-af qvinnans. värde har ny grund lägts för Sverges ytterligare utveckling och framgång: Ty aktning för qvinnan är fosterlandets väl. I fulla käpslah häraf kan man icke undgå att åt er, mina:damer, som-här hedrat oss med sin närvaro, — åt eder, såsom representanter af qvinnorna i norden; egna en skål! Ett lefve för Svergesädla qvifinor. NORGE. Da. sänt; fåt sftormidtdag anknomna norcka