för valet af denna dag såsom den rätta för den fest visfirarså har det lemnats af sjelfva: de i män, som ingåfvo förslaget till regeringsformen, uti det be tänkande af den 2 Juni 1809,-som åtföljde detta förslag till rikets ständer. Tillåten I mig, mina-herrar, ati åberopa några ord deraf? : Sverges fordne lagstiftare, säga de-bland annat. synas icke hafva nog beräknat verksamheten af ett allmänt tänkesätt. Styrelsen, icke länge bunden af lagar, som ingen medborgerlig anda lifvade och stärkte, har under några ögonblick af en uppväckt folkifver ryckt till sig enväldet, och sist, under en allmän nationens dvala, fört detta välde till ytterligheten af egensinniga beslåt och af nyckfulla. maktspråk. Då höjde sig till fäderneslandets räddning den hvilande sven: ska individuella kraften; men förr kunde den icke höja sig, än sedan en allmän nöd och allmänt insedda faror skapat ett allmänt tänkesätt, som nu yrkade högt och samfäldt en länge förut hemligen och enskildt önskad styrelseförändring. Det-är sålunda åt styrkan af detta vårt tilifälliga tänkesätt, som våra efterkommande blifva skyldiga den friare statsförfattning riksens ständer nu skola fastställa. Med det stöd 1809 års grundlagsstiftare sålunda gifvit och i följd af sakernas naturliga förhållande i öfrigt torde den omnämda frågan kunna anses någorlunda afgjord, och att denna minnesfest är nog dyrbar just för den laglydiga fosterlandskänslan, att den eger nog helgd för att utan förebråelse kunna. firas — äfven på en bönedag. Jag öfvergår nu till föremålet för den skål, som det blifvit mig lemnadt att föreslå. Det enklaste men tillika vältaligaste skälet för den hyllning vi äro skyldiga åt tryckfriheten torde vara det, som 1809 års lagstiftare lemnat uti sjelfva den paragraf af regeripogsformen, hvari de staudgat hvad som bör förstås med tryckfrihet. Detta lagbud är visserligen kändt, ofta åberopadt, men mången torde finnas, som icke kommit att lägga tillräcklig vigt vid den betydelse af tryckfrihetens omfattning i vårt land, som 1809 års grundlagsstiftare gifvit åt densamma i sjelfva regeringsformen, och vid värdet af det arf de derigenom ville lemna åt efterkommande. Med tryckfrihet, heter det i 89 regeringsformen, sförstås hvarje svensk mans rättighet att, utan några af den offentliga makten lagda hinder, utgifva skrifter; att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kanna derför straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig Jag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.Många strider hafva sedan den tiden förts om, huruvida en så utsträckt tryekfrihet och den i sammanbang: dermed stadgade tillgång af alla allmänna verks handlingar för offentligleten kan vara nyttig och nödvändig eller icke. Inskränkningar af ett eller annat slag hafva ock dels blifvit gjorda och sedermera upphäfda, hvaribland i förbigående må nämnas den bekanta, tyvärr med grundlagliga formers åsidosättande införda indragningsmakten af periodiska skrifter, dels föreslagna, men afslagna. Jag skall icke missbruka församlingens tålamod med att framställa några egna åsigter med afseende på den nysshämda frågan. För dagens föremål är det dock icke främmande att påminna om några af de vittnesbörd historien lemnar i regenters erkännande, att i tryckfriheten ligger det förnämsta värnet för deras egen säkerhet och folkets kärlek, likasom om det kanske lättare glömda förhållandet, att angrepp emot tryckfriheten ofta varit orsaken till regenternas undergång. Mer än en af eder, mine herrar, torde hafva kännedom om ett likväl i allmänhet föga bekant anförande angående tryckfriheten; som konung Gustaf III afgaf till rådsprotokollet af den 26 Februari 1774, vid samma tillfälle då en ny tryckfrihetsläg utfärdades, hvilken i åtskilliga bestämmelser har likhet med den nu gällande. Jag har, sade han bland annat, med den ömmaste sorgfällighet och med den uppmärksamhet, som ett så vigtigt verk fordrar, genomläst herrar rikets råds yttrade tankar i detta ämne. Jag finner dem instämma i den meningen, att tryckfriheten ej är skadlig i gemen, mem endast farlig genom dess missbruk. Missbruk äro en följd af menskliga svagheten, den finnes i de bästa inrättningar. Skulle man ej tilläta någon nyttig inrättning af farhåga för missbruk, som deraf kunde födas. blef. aldrig något gagneligt gjordt i det allmänna — — — Törhända hafva rikets ständer ej sedan suveränitetens afskaffande gjort någon stadga, för hvilken nationen visat mera sin glädje, och som den isynverhet borde mer skatta.. — — — Lagen kan nu handhafvas med den styrka som allmänna freden äskar, och för att ej återföras till de förra ohyegniea tider fordras att tryckfribeten, beskyddad oeh bibehållen, upplyser allmänheten om dess sannskyldiga väl och läter ej regenten vara okunnig om folkets tänkesätt.. — — — En kotung får igenom tryckfriheten veta sanningen, som man med så mycken omsorg och, tyvärr, ofta nog med så mycken framgång för honom döljer. Embetsmän njuta den förmån att emottaga välförtjent och oförfalskadt beröm, eller ock ega de tillfälle att upplysa allmänheten öfver falska uttydningar om deras göromål. Folket eger ändtligen den säkerhet att frambära dess klagan, den tröst att sig beklaga och ofta blifva öfvertygadt om ofoget af dess klagan. Detta yttrande afgafs under de första åren af konung Gustaf III:s regering. Meningen var då utan tvifvel uppriktig; men makten började snart blifva otålig, när nationen ville begagna sig af den lemnade rättigheten. Någon verklig tryckfrihet, i den vidsträcktare mening man nu fäster vid detta ord, kom icke heller till stånd, i anseende till sjelfva lagens beskaffenhet i vissa delar, Administrativa svårigheter lades också efterhand i vägen. Hurudana konungens åsigter sedermera blefvo angående denna sak inhenitas bäst deraf, att år 1787 den 7 December utkom en kungörelse, hvaruti Kongl. Maj:t åtvarnar i nåder dess undersåtare att hvarken skriftligen eller muntligen (och således naturligtvis än mindre i tryck) fälla obehöriga och vrånga omdömen öfrer de författningar K. M:t till rikets fördel och nytta vidtagit eller framdeles vidtager, vid ansvar och straff för öfverträdelse häremot, som uti detta lagens rum ntsättes. Föga mer än fyra år derefter föll konung Gustaf III för en sammansvärjning. 4 Blott några månader efter konung Gustaf III:s död utgafs af dåvarande förmyndareregeringen under hertigen af Södermanland en ny förordning om en allmän skrifoch tryckfrihet, hvarsinledhing är allt för minnesvärd för att icke återkallas i minnet. Det var i konung Gustaf Adolfs namn den utgafs. Det heter deruti, att vi derhos betänkt, att allmän upplysning är. första och vissaste steget till allmänt väl, samt att friheten i tankar och tryck: är en af ett fritt folks dyrbaraste tillhörigheter, och en oskattbar gåfva, den Skaparen sjelt förlänat menniskoslägtet och den man icke, utan att misskänna och oförrätta dess: i naturen ogrundade sättigheter, kan afkorta, samt att denna fribet, långt ifrån attstöra den ordning och vördnal för lagar, hvarpå alla samhbällensväl och bestånd hvila, då den rätt bandhafves i hufvudsaklig måtto leder till dess befästande deri: na att den upplöser skadliga-fördomar, skingrar åkunnighetens mörker och i dess: ställe i sanniogens ljus utställer belöningen för älskade pligters utöfvande mot Gud, konung och fädernesland; — — och denna frihet äfven lärer kraftigt uppelda, underhålla och lifvade värdiga och ädlå tänkesätt hösnationen som i alla tider tillhört densammav — — en frihet, som ej bör lida af tvång eller qväfvas och borttvina un der myckenheten af de emot hvarandra stridande författningar, hvilka ifrån längre tider tillbaka i detta ämne utkommit,. Konungen yttrar vidare sin RR AR Ao VE a sa a seb