Blott ett par ord till! Nu, då jag åter blifvit väderdrifven till denna skärgård, dit hon kallade mig, då jag såg mina män försvinna i samma graf — få voro de som kommo upp, dessa ärliga själar, som alla älskat mig: hvarenda en hade vid minsta ord eller vink gjort hvad som helst... skulle icke allt detta åstadkomma några dagars förslappning i nervsystemet och en oklarhet här... han drog handen öfver pannan... v,utan att jag derföre behöfver vara hemfallen åt det mörker, hvilket en gång fjettrat mig, men hvars fjettrar nu med Guds makt för alltid äre lösta. Aldrig ett ögonblick, kapten Geistern, det försäkrar jag, svarade Thorborg med den mest lugnande ton och för första gången med nästan öfversvallande känsla, aldrig har jag trott att ni icke nu är så fullkomligt redig till förnuft, känsla och tanke som någon kan vara! Lika mycket är jag öfvertygad att er sjukdom de här dagarne härflutit från skeppsbrottet och de minnen ni förut haft. Nu skall ni gå framåt med fasta steg, med fast vilja och fast mod...... Må detta blifva sista gången vi tala om att det varit annorlunda. Tack — ni förekommer häri min önskan... Tala med er bror i samma ämne...... Och nu må Gud välsigna ert Han helsade henne åter och gick denna gång på allvar. Sedan Thorborg blifvit ensam, tänkte hon skynda in til sin far; men alldeles medvetslöst satte hon sig ner i soffan och började fördjupa sig i det mörka schakt, som kallas sinnessjuka, och det än mörkare, som ligger mellan sinnessjukan och den ännu farligare sinnesförvirringen. Hittills hade den. unga qvinnans erfarenhet ej visat henne denna sjukdom i annat än