ten! Men sedan ni återvändt med pappa och ni hörde mig komma in här?, Kaptenen steg nu upp liksom han ingenting hört. I morgon således... O, Henrika, Henrika.. Har något brott blifvit begånget, skall ingen anderöst hålla min hämnande hand tillbaka... Nu skall jag gå upp till mig. Jag har fått nog att tänka på. Vi träffas icke mer i afton. Då han hastigt uttalade dessa ord, syntes flammor af vrede och ångest kämpa på hans ansigte, och ögonen kastade en blick, som innebar allt annat än vänlig tacksamhet. Han gick mot dörren. Thorborg blef stående alldeles orörlig. Denna vredeblixt, denna häftiga förändring orsakade henne ett verkligt lidande. Men hunnen till tröskeln, vände han tillbaka, tog hennes hand, kysste den med ett uttryck af skygg vördnad och bugade sig djupt, liksom han i denna bugning velat inlägga alla i hans själ för ögonblicket herrskande känslor. Och mild och bedjande lät rösten, som sade: Förakta ej en man, som visat så mycken svaghet! Men om ni anade hvilka fasor blotta fruktan för en oredig tanke ingifver... Gudskelof, ni är nog lycklig att ej hafva erfarit letta, och må han bevara er att någonsin få det! När blodet bränner och trycker på hjernan, säger jag till mig sjelf: Nu... nu kommer det kanbända tillbaka... När djupa rysningar gå genom min kropp, säger jag: Det var en sådan frossa som skakade dig den eftermiddagen, då du åt vågen öfverlemnade henne, som under ett år utgjort din högsta lycka... Nej, kapten Geistern, jag bönfaller, framkalla icke detta! Jag. tror. mig. törstå: det, men:..n