Och dubbel blir glädjeanledningen då, såsåsom i förevarande fall, segern kan vinnas utan att vid minnet deraf knyter sig någon erinring om smärtsamma offer, som den kostat, om blodsutgjutelse, sköfling och förvirring. Äfven den 6 Juni är för nationen en minnesvärd dag; men månne vi haft någon 6 Juni att minnas, om icke den 13 Mars hade föregått? Denna dag blir således utur alla synpunkter sjelfva hufvudmomentet uti 1809 års vigtiga tilldragelser. Det steg, som måste uttagas för fäderneslandets räddning, var motbjudande, säger man. Ja väl, men kan icke detta sägas vid hvarje seger, för hvars ernående våld måste anlitas. Eller skulle det måhända icke vara motbjulande för vår känsla, är det icke fast hellre upprörande, kanske långt mer än fängslandet af en nästan sinnesrubbad konung, då man med kanonsalfvor och kavallerichoquer nedlägger tusentals medmenniskor? Och dock ärar man äfven) segrar som vunnits genom sådana medel, om genom dem ett folk, ett land blifvit räddade. Det är olämpligt — har man vidare sagt — att uti ett monarkiskt land, fira en konungs störtande. Vi behöfva icke upprepa hvad som redan i afseende på denna sak blifvit så ofta yttradt: att det icke var öfver monarkens fall man jublade. Olämpligt och mindre finkänsligt hade det tvifvelsutan varit, om medlemmarne if konungahuset deltagit i firandet af en dag. som påminde om en annan dynastis störtande. Men det sunda förnuftet borde kunna säga ifven den mest pedantiske och inbitne byråkrat, att det för konungahuset icke kunde ligga något sårande deruti, att nationen glädjer sig ifver den dag, hvars tilldragelser egentligen öranledde behofvet af denna nya dynasti. Och minst kan någon vidskeplig fasa för blotta ordet revolution förutsättas hos en dynasti. nvilken, såsom vår, sjelf är utgången utur och har för sin tillvaro att tacka två revolutioner. Förunderligt har det äfven klingat att höra letta tal om förlåtelse åt 1809 års män. Hvilxen eller hvilka af denna tidpunkts handlande personer är det väl som behöfver nationens förlåtelse, en skonsam medömkans hågkomst, om icke just Gustaf IV Adolf och dem bland hans tjenare som hjelpte till att öfver landet draga osägliga lidanden, att tillfoga nationen innu icke läkta sår? För dem må man anropa nationens förlåtelse, icke för de män, som räddade hvad ännu räddas kunde. Äfven såsom utgångspunkt för ett förnyadt lif och verksamhet i en nationelt och fri innad politisk riktning torde denna festdag icke bli utan all betydelse. Särskilt var srefve Anckarsvärds uppträdande vid denna rest i mer än ett afseende märkligt och betydelsefullt. Det var ej blott en af den 1809 hotade svenska sjelfständighetens bevarare och vår femtioåriga frihets grundläggare, åt hvilken man här hembar en förtjent hyllning. Det var äfven en af de få statsmän, som under ett halft sekel förblifvit frihetens prinvip trogna, som oaflåtligt verkat för vårt samhällsskicks fullkomnande i den år 1809 angifna rikthing, som under hela sin politiska bana framstått såsom en i ordets vackraste bemärkelse folkets man. Den öfverblick han i sitt anförande gaf af Sverges inre historia och dess nder de fem nu förflutna decennierna omvexlande skiften är i hög grad förtjent af uppmärksamhet, och zenom de blickar den vördnadsvärde veteranen kastade in äfven inom det kommandes dunkla förlåt, visade han sig vara icke blott fulit i och med sin tid, utan ock i visst hänseende framom densamma. Det kan tyvärr :;j förnekas, att den närvarande tiden åtminstone till sina yttre fenomener synes behäftad med en viss till reaktion lutande liknöjd tröghet, som föga vittnar om någon politisk ungdomlighet äfven hos de unga. Under allt detta saknas emellertid ej helt och hållet tecken till ett högre lif, en ädlare verksamhet, som vill gifva sig luft. Må derföre Je ynglingar och män, hvilka framtiden :tillhörer, noga akta på tidens tecken, på den manande rösten i deras egna hjertan och äfven tacksamt och villigt lyssna till de manliga löftesrika ord, som den 13 Mars 1859 uttalades af den gamle folkvännens välljulande stämma. 1 1