HI VAT IVL UC 105 NICi9. De fester, hvarmed minnet af Sverges räddning från undergång för femtio år sedan 1 förgår firades inom hufvudstaden, vittna derom, att den nationella känslan är vaken, trots den politiska domning, som under de senaste åren inträdt, samt att känslan af tacksamhet mot dem, som vågat lif och välfärd för fäderneslandet, icke är utdöd i svenska hjertån. Det deltagande denna fest rönt, det sätt hvarpå den aflupit och den iflera hänseenden verkligen imponerande prägel den erhållit, innebära den bästa vederläggning i sak mot allt hvad som blifvit under den näst föreående veckan anfördt mot denna fest från ett åll, der man haft all möda ospard att agitera mot densamma och söka genom allahända slags lika underliga som vidriga framställningar och sammanställningar göra densamma misstänkt och förhatlig. Vi ha med flit uraktlåtit att polemisera rörande denna sak, emedan vi ansett densamma vara så enkel och klar och så talande till hvarje ädelt, fördomsfritt och ofegt svenskt hjerta, att hvarje agitation för densamma inom den frisinnade tidningspressen skulle vara lika oxehöflig som opassande. Svenska män skulle icke genom en vidlyftig bevisning behöfva drifvas till en tacksamhetsgärd, som borde vara hjertats frivilliga hyllning, och vi ville undvika till och med skenet deraf att den medborgerliga minnesfesten skulle vara framtvungen genom cn tidningsagitation, och det var i högsta grad vidrigt och motbjudande för vår svenska känsla att neddraga denna fråga till en partifråga. Om vår vanlige motkämpe inom pressen måste finna sig ha lidit ett nytt nederlag genom denna fest och det intryck densamma gjort på deltagarne deri samt utan tvifvel äfven skall göra öfver hela landet, så tröstar han sig dock förmodligen dermed, att ett så ringa antal af civila och militära embetsoch tjenstemän befunno sig uti den talrika samling af personer af skilda samhällsklasser som fyllde festsalen. Man vet väl, att Svenska idningen räknar embetsmännen för samhällets qvintessens eller hardt nära såsom samhällets egentliga representanter, och att hon anser en man med högre embetstitel i medborgerlig och politisk betydenhet uppväga hundratal af obetitlade och icke uniformerade medborgare. Emellertid skulle vi föreställa oss, att detta militärens och embetsmannakårernas lysande genom sin frånvaro icke länder dem till så synnerligen stor heder, sm Svenska Tidningen förment och utan tvifvel fortfarande skall förmena. Långt ifrån att vilja göra det till en pligt för någon att deltaga i festen, medpå vi, att en stor del af: dessa kårer kunna aft andra giltiga skäl att icke närvara. Men de som skulle önskat deltaga i festen, men af Sv. Tidningens lystringsord eller af-en inom vissa verk i omlopp satt sägen, att man från högre ort skulle ögerna se, om tjenstemän deltoge i festen, låtit afhålla sig derifrån, de ha antingen gjort sig skyldiga till osvensk: feghet eller till inskränkthet och oreda i uppfattningen. Vi tro och hoppas, att icke många låtit egentligen skrämma sig. Visserligen har på den senaste tiden utvecklat och inrotat sig mycken skuggrädsla, kryperi, frimureri, lycksökeri och annat ogräs; men derhän ha vi väl dock icke kommit efter ett femtioårigt konstitutionelt lif, att den konstitutionella statens tjenare nu icke skulle ha mod att fira minnet af de statens tjenare, som då hadc mod nog att rädda staten från undergång och störta despotismen. Deremot kan man snarare antaga, att hos mången en oreda ibegreppen gjort sig gällande, till följd af de sofismer. som blifvit anförda. Den skenhelighet, hvarmed man framstälf det såsom någonting rysligt att fira en dag. då en konung: blifvit störtad, borde icke vinna någon anklang hos statens organer och tjenare i ett fritt land. De borde icke kunna omfatta en sådan åsigt, till följd hvaraf monarken blott skall ha rättigheter, men inga pligter, och hvarigenom riket är till för konungen, men icke konungen för riket. Ett bland de inkast, som gjordes mot der tillämnade festen, var valet af dagen för den. satnma. Man dristade icke helt och hålle förneka, att statshvälfningen och dess frukte dock voro något, som förtjenade vår tacksamhet, förtjenade att firas; men — sade man — hvärföre välja just denna dag, vid hvilker hufvudsakligen fäster sig minnet af en konungs störtande? Hvarföre icke så gerna den 7 Mars, då vestra armåns proklamation utfärda des? Hvarföre icke den 6 Juni, då grund lagen undertecknades? — Mer än en talare vid söndagens fest upptog denna fråga till besvarande. Vi böra tillägga Ville man fira 1809 års ståtshvälfning, var der 13: Mars rätta dagen, just derföre, att den va den afgörande dagen; det var, så att säga sjelfva bataljdagen. Ingen lärer bestrida, at stor vigt ligger uppä hvad som timar både före. och efter en sådan dag; att många min. nesvärda stunder inträffa, många minnesvärde handlingar utföras, både förut och sedermera att det ligger lika stor vigt på de strategisk: rörelser, som förbereda det. afgörande slaget och på de åtgärder, genom hvilka. man sö ker. att tillgodogöra sig segerns frukter efteråt Men har man segrat och vill man fira sir seger, så firas dock städse minnet af sjelfve drabbningen, sjeifva den tiildragelse, som åda Åalada att föresäende mått och steo voro vä